- Project Runeberg -  Bonniers litterära magasin / Årgång XI. 1942 /
377

(1932-1999)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 5. Maj 1942 - Från bokhyllan

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

FRÅN BOKHYLLAN

Visste du hur jag lider, så lade
du på min brännande panna din hand.
Din svala, din vita och svala hand.

Den dödssårade soldaten ser med en
skeptisk och illusionslös blick på kriget och dess
mångbesjungna "storhet". När två högre
officerare uppsöker honom på fältlasarettet kan
han inte förstå skälet. Han ber bara om att
det stora ögonblicket måtte gå fort förbi: "jag
är mycket trött. Och vill dö i fred." Han
vägrar förstå att hans insats varit på något sätt
anmärkningsvärd: hans öde är detsamma som
tusentals andras. Han var en man bland de
andra i ledet, nu är han en krympling, en
människotrasa, som ligger på lasarettet och väntar
på döden,

den befriande, den suveräna,
blinda makt som gör vad den vill
utan att bry sig om människoöden.
Varför dröjer den?

Sjukhusets dagliga liv går sin gång, läkare
•och sköterskor förrätta sitt värv, men allt detta
uppfattas endast glimtvis av den sårade, som
ligger där fången i sin smärta, medan
febersynerna drar förbi hans brinnande blickar: de
sårades och döendes ångestskrik, fukten och
kölden i skyttegravarna, vinandet av granater
och smattret av kulsprutor, de brinnande
städerna, de ödelagda byarna, skarorna av
hemlösa och flyende åldringar, kvinnor och barn,
den sönderskjutna jorden där intet mera kan
skördas, de hundraåriga skogarna, som
förstörts av yxa och eld.

Ibland kommer också minnet av dem ban
älskat där hemma, en gång i ett annat och
bättre liv. Där är den döda modern, som en
gång drömt stolta drömmar om sin son:

Livet är floder
av blod och tårar, o moder, moder!
Se här din stolthet: en människorest.
I morgon: ett namn i en dödsattest.

Lilian Horn, den älskade, jagar förbi i en
drömsyn; visionen fångas i en balladartad dikt
av hög och ren skönhet:

Du sitter så stolt och smidig till häst,
Lilian Horn.
Guldkula, eldkula
sjunker i väster,

rid på, rid hit till din bröllopsfest,
Lilian Horn

Där kretsar en fågel i skimrande blått
ovan parken.

Där klingar ett skratt, där ljuder ett skott,
och en dröm faller död till marken.
Så kom du då äntligen, Lilian Horn!
Nej, stanna, svara mig! Säg, var du rädd
för min blodiga bädd,
din brudsäng, Lilian Horn!

I en intensivt upplevd mardröm kommer den
store komikern, som stupat vid hans sida, fram
till sängen. Han uppmanar sin unge vän att
sluta sin roll som medspelande i det blodiga
dramat och sluta sig till dem som med livet
betalat för rätten att endast vara åskådare;
hans plats är ändå snart bland dem "och vis
är den — som väljer själv sin stund för
reträtten!".

Och under allt detta fortskrider den fysiska
förödelseprocessen mot sitt oundvikliga slut,
skildrad med en vild kraft och en
ohygglighetens energi, som inte har många motstycken.
Smärtorna kan släppa för ett ögonblick och
efterträdas av en blytung dvala, som tycks
förebåda döden; den döende tycker sig sakta
glida in i ett rike av tystnad och frid, han ler
lugnt mot den stundande förintelsen. Men så
ansätter lidandet med fördubblad kraft den
sargade kroppen och han skriker som ett sårat
djur. Detta är ett av diktcykelns mest
nerv-frestande partier.

Omedelbart efteråt följer den storslagna
kosmiska vision av hatet, våldet och lidandet
på jorden, av naturens gränslösa slöseri med
liv och lycka, som utmynnar i två av den
finlandssvenska lyrikens klassiska strofer:

Allt på vår slocknade jord fullbordas
smått eller skändligt; människors sed.
Till och med friheten sölas ned
— av de befriade. Innan den jordas.

Frihetsdröm! Så spröd som en sländas
ljusblå, skimrande vinge du var.
Våld är den verklighet som finns kvar.
Mörker och våld. Men stjärnorna tändas.

Säkerligen har man rätt att i dessa ord se
en hänsyftning på utvecklingen i Finland under
år 1918.

Den döende genomgår en hel skala av olika
reaktioner; där finns vild ångest och leende,
oberört lugn, frän cynism och ödmjuk andakt,
utmanande trots och vek innerlighet. Han kan
knyta nävarna mot himlen, lova att tränga sig
med våld in i saligheten för att plundra de

•4 BLM 19*2 V

377

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 9 15:55:45 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/blm/1942/0393.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free