Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 5. Maj 1942 - Bokrecensioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BOKRECENSIONER
Minnen och avskedsord
HJALMAR SÖDERBERG: Sista boken.
Bonniers 1942. 8: 50.
"Sista boken" innehåller Hjalmar
Söderbergs avskedsord — tankar och minnen från
de senaste tio åren; den ger väl icke någon ny
bild av denne ungdomens diktare, men
fördjupning och fastare konturer åt det
karaktärsporträtt hans läsare tidigare lärt känna.
De, som i Hjalmar Söderberg sett en positiv
kraft och en djup natur, få här sitt intryck
förstärkt — hans vedersakare kunna klarare
inse, att frisinne och ärlighet in i det sista
förblevo hans "svagheter".
Hjalmar Söderberg hade aldrig någon stark
produktivitet; han tänkte mycket, men skrev
blott ned de tankar, som återkommo och så
bevisade sin livsduglighet. Vad han under
åren satt på papper är därför aldrig likgiltigt
— strunt blev för honom alltid strunt. Hans
tankar ha ej heller förlorat i skärpa, hans
språk icke i klarhet och elegans.
Ringen har slutit sig: barndomens paradis,
ynglingaårens sökande, mannaålderns litterära
upplevelser och ålderdomens spekulationer —
allt detta har fått plats i "Sista bokens" fyra
avsnitt.
Till kunskapen om livet i en borgerlig
ämbetsmannafamilj i 1870-talets Stockholm
bidraga de första kapitlen, barndomsminnen
över vilka ännu ett sagans skimmer vilar. Vi
lära känna Hjalmar Söderbergs moder, som
ännu hade en krinolin stående (den kunde ju
bli modern igen) och som grät över sonens
första poetiska försök; fadern, den prudentlige
notarien, som på lediga stunder kunde roa
barnen med enkla och oskyldiga nöjen
framför brasan, men som främst i arv åt sonen
lämnat behovet av korrekthet i uppträdande
och önskan om vetenskaplig noggrannhet i
tanke och skrift.
Föräldrarna i all ära, men det var främst
böckerna, som väckte till liv karaktären och
tänkaren Hjalmar Söderberg; redan tidigt blev
han bekant ined modern svensk, dansk och
fransk litteratur — här lärde han känna livet.
Klarhet, kvickhet och satir, där intet annat
hjälpte mot lögn och frasmakeri, blevo snart
utmärkande för Hjalmar Söderberg, sedan han
som tjuguåring kastat sig in på litteratörens
bana; själv gör han ingen hemlighet av att
Strindberg, Ibsen och Anatole France här ledde
hans tankar, under det att för honom Bang gav
hela tidens stämning och färg.
Avsnittet "Bakom böckerna" innehåller några
studier över Hjalmar Söderbergs litterära
bekantskaper. Kapitlet "Mina modeller", som
säkerligen lockar mången med sin titel,
innehåller egentligen en utläggning av, vilka
personer som icke figurera i hans verk; icke desto
mindre är det intressant att se, hur det
arbetades i diktarverkstaden: ett namn, en notis,
ett ansikte kunna ibland ge impulser till
helhetsporträtt och skildringar av bistra livsöden.
"De första stegen" — en stockholmskrönika
från åttiotalets slut — visar oss den nybakade
studenten, som med fräck optimism men också
verklig beläsenhet och kritisk förmåga ger sig
i kast med de bägge damerna Fröken Julie
och Hedda Gabler ... Den som då, på Dagens
Nyheters redaktion, förståelsefullt tog sig an
den unge debutanten och gav honom sin chans,
var Vult von Stei jern — "en rosenfärgad och
silverkantad sky", som länge fick stå som
Hjalmar Söderbergs litterära samvete: "Jag
hade i min tidiga ungdom — trots mycken
respektlöshet i tanke och skrift, och kanske
någon gång i mitt personliga uppträdande —
ett starkt behov av att kunna se upp till någon
med något som liknade vördnad." Nästan
samma ord begagnar han ett par år senare
— fast veneration icke just ansågs vara den
mest karakteristiska egenskapen hos Anatole
379
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
