Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 5. Maj 1942 - Bokrecensioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BOKRECENSIONER
den underliggande romanhandlingen.
"Film-journal från West End" kallar författarinnan
sina kapitel, och titeln täcker fullkomligt
innehållet: en rad fragmentariska skisser,
situationsbilder, lösryckta samtal. Till att börja
med irriteras man nog av denna splittrade
konstform, men så småningom inser man, att
den framtvingats av stoffet och miljön.
Verkligheten överträffar, som bekant, i fråga om
gruvlighet och patos allt vad fantasien
någonsin kan åstadkomma, och en skildring av
luftraidernas London behöver inte belastas med
den vanliga apparaten för tragiska effekter.
Skildringen av ett ungt, trasigt äktenskap
utgör den röda tråden, och
triangeldramatikens banala visdomsord: "Hustrun segrar
alltid", får ny aktualitet i denna stränga
gestaltning. Men ändå äro inte Louise och Jos bokens
huvudpersoner, och historien om deras
äktenskap är endast ett fragment bland de övriga.
Hjälten och hjältinnan äro namnlösa. Ibland
är hon en liten gumma, som öser sand över en
brandbomb med ett trasigt tefat, ibland är han
en frivillig brandsoldat, som omkommer under
sina försök att rädda en instängd.
Författarinnan gör inga naiva försök att
glorifiera "the man in the street" på de andras
bekostnad. Visserligen har hon ett gott öga till
"snobbar och intellektuella", men bokens mest
gripande hyllning ägnas en liten koloni ur
medelklassen, som praktiserar sin klass’
vackraste egenskaper i skyddsrummets påfrestande
gemenskap. Deras en smula sirliga
hänsynsfullhet, en aning löjliga iakttagande av skick
och anständighet kontrasterar mot råheten i de
andra skyddsrummen. "Så präktiga de voro.
De besvärade ingen och klagade inte. De voro
lika angelägna om att andra skulle ha det lika
bekvämt som de själva. De bemödade sig att
hålla på vad de ansågo vara skick och bruk
och vanlig anständighet. De voro trevliga att
dela sovrum med. Det var sannerligen
människor, som det kunde vara värt att slåss för —"
Sålunda växer bilden av civilisternas krig
fram, och bit fogas till bit i denna moderna
hjältesaga, vilken sprängts sönder liksom av
en bombkrevad.
Man skulle kunna gissa, att Joan
Cole-brook är en ung författarinna. Därmed är
inte sagt, att hennes roman verkar
nybörjar-mässig eller omogen. Tvärtom. Tekniken är
driven, och hon jonglerar nästan nonchalant
med nära tjoget huvudpersoner. Det är
snarare bokens stämning, den fräna bitterheten,
som verkar frampressad ur ett ungt hjärta.
Man har svårt att föreställa sig, att någon
annan än en ung människa kan ha denna
illusionslösa syn på världen och människorna.
Det är en nästan spöklik bild av engelsk
medelklass före kriget, som Joan Colebrook
ritar upp utan att darra på handen. Det är
människor, som även i sina bästa och ärligaste
strävanden verka livsodugliga och
gengångaraktiga, representanter för en klass, som tror
sig kunna rädda världen genom syjuntor
och välgörenhetstillställningar. Barnens plats
i boken är kanske symbolisk. De enda barn
som förekomma äro några små, vanvårdade
busfrön ur Londons slum samt en liten
lyx-baby, om vilken det heter: "Man hade ett
intryck av att hon liksom de flesta av Miriams
ägodelar hade ’köpts i en affär’ och att
räkningen hade blivit betald i all stillhet, utan att
Miriam ens visste hur stor den var." Och paret
Derek och Flavia vågar inte genom sin rädsla
för ansvar låta sitt barn födas. Rädslan — och
på sina håll skräcken — är den livsyttring,
som är naturligast för dessa människor. Derek
råkar genom sin rädsla i ett fullkomligt
infantilt beroende av kvinnorna omkring sig; den
lille, fete egoisten Bertrand är rädd, att världen
inte längre skall ha plats för en
anekdotberättare och middagsätare, vilket är hans
livsuppgift; kapten Little, ett stackars nervvrak från
förra kriget, drivs av sin rädsla för det
återupplivade helvetet att hänga sig i ett
gardinsnöre.
Att boken trots den pessimistiska
människoskildringen ändå gör ett friskt och på intet vis
deprimerande intryck, beror främst på
författarinnans kärlek till tingen, den positiva
motpolen till hennes människoförakt. I sin
dyrkan av skönheten i tingen, "det evigt
upprepade underverket", erinrar hon om T. S. Eliot
och Wolfe, och ställvis når hon även upp till
deras lidelse. I enskildheter, en beskrivning av
en gräsmatta, en klänning, ett tonfall, har
man en känsla av att stå inför ämnet till en
betydande författarinna. Den förlåtande
visdom, som ännu fattas henne, följer kanske
med åren och en närmare kontakt med
människors skröplighet.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
