Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 5. Maj 1942 - Bokrecensioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BOKRECENSIONER
domsintryck! De äro och förbli som ett
förfriskande bad. Werenskjolds och Kittelsens
geniala teckningar kunna vi inte tänka bort
från dem. De återfinnas naturligtvis i detta
urval — liksom illustrationer också av andra
konstnärer: Gude, Otto Sinding och Per Krohg.
Vad Paasche till slut säger i sitt förord vill
man gärna instämma i: "Vi kan savne et og
annet i eventyrene, i somme av dem kan vi
savne ’psykologi’, en dypere grundgivning for
det som sker. Men vi kan også komme til
even-tyrdiktningen, trett av uopphörlig analyse, og
oppleve tilfellets og underets verden som en
befrielse." Probatum est. Johannes Edfelt
Anno dazumal
FRIEDRICH HEYDENAU: Löjtnant Lugger.
Översättning av Johannes Edfelt.
Norstedts 1942. 9: 75.
Heydenaus bok är historien om en
kejserlig-kunglig, österrikisk officers öden i hovbalernas
Wien, under världskriget och, sist, i
revolutionens och inflationens österrikiska
huvudstad. Lugger är den traditionella
löjtnantstypen, den som får beundrande ögonkast av
damerna, är medveten om det och återgäldar
dem. Han är enkel och osammansatt, ett
världens och enkannerligen ett kejsardömets barn.
I kriget blir han den traditionelle hjälten och
efter världskriget den traditionelle
deklasserade. Höjdpunkten i romanens första
avdelning är en hovbal, i den andra
Maria-Theresia-orden, i den tredje återföreningen med en
försummad Gretchen. Man kan sålunda tala om
ett inslag av banalitet. Överhuvudtaget är
"Löjtnant Lugger" knappt en
människoskildring, det är en typskildring.
Det tycks däremot som om författarens
ärende egentligen vore miljöskildringen. I
början dominerar vaktreglementet på Hof burg,
mässjargongen, hovbalsinteriörerna,
uniformsdetaljerna på ett sätt som på en gång kan verka
intressant och tröttande, och mot denna
bakgrund ställs med någonting av samma
detaljrikedom krigets och skyttegravarnas
hygieniska och andra vedervärdigheter. Det sker
inte egentligen på något målande sätt, utan
genom uppräkningar. Detsamma kan i någon
mån gälla det kortare avsnittet om
inflationens varu- och valutaschackrande.
Romanen gör ett sympatiskt fastän
knappast övertygande intryck. Det är den
pliktmedvetna, ganska fantasilösa och korthuggna
vardagsmänniskans heroism Heydenau velat
förhärliga i Luggers gestalt. Det har inte kunnat
ske utan idealiseringar, och det är här som
romanens väsentliga svagheter är att söka. Det
märks kanske främst i krigsskildringarna,
vilkas hemskheter gör ett förvånande menlöst
intryck, när man jämför med vad man tidigare
läst i den vägen. Kanske beror det på att
Lugger är en man med nerver av stål — eller
snarare segelgarn. Han är alltför mycket
heroisk yta och när man läst boken till slut
vet man egentligen inte mycket om vad som
försiggått bakom den ytan. Karriären har man
fått sig till livs men inte människan. Man vet
att han var kejserlig-kunglig österrikisk
löjtnant och att det var en härlig tid, sedan en
härlig men svår tid, sist bara en svår tid, varpå
filmslutet kommer.
Boken är den enda undertecknad läst
som gör försöket att sammanpressa kejsartid,
världskrig och efterkrigstid inom en ram. Det
är för mycket stoff — eftersom det i detta
speciella fall är för litet innehåll. Å andra
sidan kan man inte förneka särskilt det första
avsnittet dokumentariskt värde. Det bärande
i boken är författarens hederlighet och
förtegna vemod, hans stillsamma bakåtlängtan,
men detta hade måhända blivit mera bärande
i ett kortare format. I alla fall kan man inte
hjälpa att man själv ofta vid läsningen längtar
tillbaka till andra, doftigare skildringar av det
gamla Wien och andra mustigare skildringar
av den galiziska fronten. Översättningen är
förträfflig t utförd av Johannes Edfelt.
Gunnar Ekelöf
Litteraturhistoriska essayer
ANTON BLANCK: Bellman vid skiljovägen
och andra studier. Gebers 1941.
6: 75.
Över ingången till Anton Blancks sista bok
hänger en vinlövskransad skylt med ett känt
skaldenamn. Den hänger där med rätta. Bokens
första två essayer handlar om Bellman och det
faller sig därför naturligt att anmälaren börjar
med det som författaren har velat framhäva
som särskilt vägande.
388
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
