Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 5. Maj 1942 - Bokrecensioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BOKRECENSIONER
Den riktning inom svensk
litteraturforskning som Anton Blanck med större konsekvens
än någon annan företräder har gärna sökt och
funnit impulser till litterära verk hos andra
litterära verk. Han har nu djärvheten att
anlägga liknande synpunkter på ett område
av svensk dikt som hittills har betraktats som
ett slags naturpark med odlad bygd
runtomkring. "Det kan vara på tiden att helt
komma ifrån den egentligen alldeles
orimliga meningen att Bellman, som romantikerna
trodde, var ett naturbarn, främmande för sin
tids litterära liv, en egendomligt isolerad
individ som bara sjöng visor för sitt eget nöje."
Detta är upptakten till den granskning av
epistlarna som har gett boken dess namn och
som går ut på att göra Bellman till en med
åren allt medvetnare konstnär, som tar starka
intryck av det som sker omkring honom och
som följer med sin tid. Att det kvartsekel som
ligger mellan "Gubben Noach" och "Ulla, min
Ulla" betyder en utveckling mot större
mänsklig och artistisk förfining, det är något som
bara kan undgå den ytligaste bedömare. Men
tyvärr är ytligheten ett yppigt ogräs i
Bell-manslitteraturen och det har ibland sitt värde
att inskärpa rätt självklara saker. Bellmans
utveckling i stort kan redan sägas vara känd.
Det vetenskapligt värdefulla i Blancks uppsats
ligger i att han lyckas visa hur tidigt det nya
gör sig hört.
Som en avgörande vändpunkt i Bellmans liv
har man väl hittills betraktat året 1777, det år
då han gifte sig, då Kellgren kränkte honom
med sitt angrepp i "Mina löjen" och då han
på nytt gör ett försök att trycka "Fredmans
epistlar". Det är vid ett tidigare och, enligt
författaren, mer avgörande vägskäl som
Bellman ställs i denna bok. Motiven för honom
att böja av från vägen söks inte i inre,
personliga utan i yttre, politiska förhållanden.
Att ändringen i "den moraliska atmosfären i
fredmansvärlden" inträffar ungefär samtidigt
med ett väderskifte i den svenska historien,
Gustav III:s statsvälvning 1772, kan inte vara
någon tillfällighet, menar författaren. Vari
förändringen består, ådagaläggs i utsökt gjorda
analyser av flera senare epistlar, "Liksom en
herdinna", "Movitz blåste en konsert", "Vår
Ulla låg i sängen och sov" och andra, som
sammanställs med till motiv och stämning
likartade från tidigare år. I den sista analysen
görs en fyndig jämförelse med Camillas
uppvaknande i Creutz’ ryktbara herdedikt. Båda
skalderna låter sina hjältinnors vaknande bli
krönet på naturens nymornade skönhet:
Naturen tyckes dock sin största fägring sakna;
Camilla syns ej än ur sömnens sköte vakna.
Anmälaren vill för sin del tillägga, att en
annan bekant morgonskildring hos Bellman.
"Storm och böljor", innehåller en direkt
anklang till just detta Creutzcitat, då det om
Bergströmskan står: "Och att ingen skönhet
sakna, / steg nu Movitz opp, / tog sin
färgekopp, / satt sig vid sin tavla ner."
Blanck önskar dra en så skarp gräns som
möjligt mellan de båda grupperna av epistlar.
"De människor som figurera i dem komma
ur helt olika världar, trots att de ha samma
namn." — "Motiven (i de senare epistlarna)
äro tagna ur andra, vida mer högtstående
samhällsklassers liv; man torde kunna säga att
Bellman nu ger oss sin egen omgivning." Detta
är något som har varit i säck innan det kom
i påse. Det skulle inte ha skadat om åtminstone
Richard Steffens namn här hade nämnts. Läser
man hans uppsats i Nordisk Tidskrift 1918, så
skall man redan där finna samma kritiska
boskillnad mellan tidigare och senare epistlar.
Meningen att Bellmansfigurerna övergår till
att bli täcknamn för Bellmans egna
umgängesvänner försåvitt de inte är blotta namn eller
symboler har redan framförts i Steffens
skarpsinniga analys av de båda målarepistlarna och
efter honom av andra. (Se "Svenska folket
genom tiderna", 7, och "Nysvenska studier",
1935, sid. 65—66.) "Oförenligheten mellan
två sociala världar", den mera folkliga
frihetstiden och den förfinade gustavianska kulturen,
har alltså klart fattats före Blanck, men den
för förståelsen av Bellman alldeles nödvändiga
avgränsningen har nu gjorts skarpare och
finare än av någon tidigare författare.
Ännu en uppsats har framgått ur
författarens Bellmansstudier under de senare åren,
essayen "Bellman i åskväder". Den sextiotredje
episteln, "Fader Bergström, stäm upp och
klinga", kan tack vare ett par tydliga
anspelningar på dagshändelser i den sedermera
ersatta slutstrofen dateras ytterst exakt. Det
för Bellman ovanligt häftiga angreppet på en
hycklande präst, som indirekt kallas en jesuit,
som "gör mera skada än båd eld och krut",
389
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
