Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 5. Maj 1942 - Bokrecensioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BOKRECENSIONER
underbara i att "rimmet går i blom på diktens
träd".
Den senaste som har trampat in i den
förbjudna örtagården, utrustad med filologens
grejor, är professor Erik Noreen i sina friskt
och spänstigt skrivna essayer "Från Birgitta
till Piraten". Låt oss se efter om han har
lyckats anställa någon förödelse. Författaren
fängslar mest när han håller sig till de
konkreta och realistiska uppgifterna, vilket sker
för det mesta. "Det rättslösa konstverket" är
en mönstergillt klar demonstration av det
övervåld som svenska litterära verk hjälplöst kan
råka ut för när en viss tid är förliden. Fakta
talar här för sig själva: de är tillräckligt
upprörande. Fredrika Bremers feminint naturliga
dialoger stympas helt sonika av den garvade
förläggaren, när de tycks för ordrika eller
känsliga eller när sidutrymmet fordrar en
nedskärning. Den stora författarinnans svåger,
assessor Quiding, tyckte också att hon skrev
för känslofullt och stiliserade om hennes brev,
med kostligt resultat som kan studeras i
utgåvan av breven. I uppsatsen om
Bellmans-tolkning visar författaren med samma konkreta
stilkonst och säkra metodik hur nödvändigt
det kan vara att känna till själva de exakta
ordbetydelserna i en dikt och säger balanserat
förnuftiga saker om så kallat skaldemördande.
Den roligaste studien heter "Favoritord" och
karakteriserar tre litteraturprofessorer med
förnamnen Olle, Martin och Henrik genom
deras till synes oskyldiga, färglösa små
älsklingsord på ett så finurligt sätt att de
förvandlas till tre klassiska manliga forskartyper,
vilka kunde benämnas den Tvehågsne, den
Förekommande och den Myndige. Artikeln om
Albert Engström är intetsägande, men den
grundliga stilstudien över Piraten väcker
intresse för ämnet och rymmer friska och sanna
iakttagelser. Den är så bra skriven att man
hajar till ett ögonblick vid följande något
underliga bild. Piraten skriver — med den
akademiska vanan eller ovanan att färga stilen
med arkaistiska ord: "Prosten lade märke till
rörelsen i bänkarna, slog den knutna
handen i predikstolen och återställde dymedelst
ordningen." Och Noreen kommenterar: "Här
bryter dymedelst av som en kolibri i en svensk
barrskog." Dymedelst och en kolibri! Vore
inte en liten flodhäst bättre?
Författarens språkliga studier över
stormaktstidens och medeltidens för vår
uppfattning ofta trohjärtade och naiva skalder är
också underhållande och instruktiva. Det är
inte utan att man fröjdas åt "Giöta kämpawisa
om kånungen och herr Päder" och de rörande
uttrycken för segerglädje:
Men där bor en fägnad i Swearijkes Lann,
De Wall-barn de lalla och de qwäda:
I Giöta där frögdas bå Qwinna och Man;
De låfwa Gud som dem welat gläda!
I fråga om "Tobiae comedia" frånkänner
författaren Olaus Petri auktorskapet och gissar
på någon anonym. Essayen lockar att söka upp
det gamla naiva konstverket självt. Säkert läste
man det en gång i världen med beslöjad och
därför skaldemördande blick.
Noreen gör också i sin bok en del allmänna
uttalanden, där innehållets hållfasthet dock inte
riktigt tycks stå i proportion till
formuleringarnas säkerhet. Särskilt den första uppsatsen,
som utefter kretschmerska linjer spekulerar över
det svenska geniets benägenhet för lyrisk
uttrycksart, tål inte att synas i sömmarna. Selma
Lagerlöf är för Noreen ett undantag från denna
svenska geniregel, men hon skrev prosa därför
att hon är kvinna, säger han, och "den
kvinnliga psyken följer sina särskilda,
outgrundliga lagar". (Följer mannens mindre originella
banor?) Den svenska lyrikbegåvningen bevisas
däremot enligt författaren av det märkliga
faktum att vår litteratur till och med har en
kvinnlig skald av första klass, Anna Maria
Lenngren, något som nästan "saknar motstycke
sedan Sapphos dagar". Man ägnar en stilla
tanke åt Emily Dickinson och Emily Brontë,
och om det behövs svenskspråkiga exempel
torde Södergran—Karin Boye vara en
tillräckligt strålande stjärnkonstellation. Orsakerna
till vår lyriska genialitet ligger nog alltjämt
i dunkel. — I en annan studie gör Noreen
gällande att modern prosa inte tar hänsyn till
örats krav på välljud så som gustavianernas
gjorde. Men det vore säkert inte svårt att
dra fram moderna exempel på individuell
prosarytm och melodi. Jag tror inte att
skrivmaskinen behöver hindra ett avlyssnande av
den egna och inre rytmen. Man kan för övrigt
fråga sig om det finns någon prosa, värd att
kallas konst, som inte har latent lyrik i sig. —
I studien över Birgitta säger Noreen att denna
391
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
