Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 5. Maj 1942 - Bokrecensioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BOKRECENSIONER
utan också medveten om det hopplösa i att
i Tredje riket företräda ett land som Förenta
staterna. "Vad kan en representant för
Förenta Staterna göra i ett stort land, där
religionsfrihet inte existerar, där forskning och
intellektuell verksamhet inte tillåts, där
rashatet dagligen uppeggas", frågar Dodd och är
ur stånd att själv besvara frågan.
Det ligger nära till hands att jämföra dessa
anteckningar med Shirers dagbok från Berlin,
även den ett dokument av utomordentligt stort
både politiskt och psykologiskt intresse. Shirer
är mycket omedelbarare och lättillgängligare
än Dodd. Den amerikanske radiojournalisten
har en utomordentlig förmåga att snabbt och
riktigt fånga en situation, som ofta verkar
bestickande. Men han har inte den tyngd och
värdighet, som trots den prudentliga, litet
gammaldags stilen — utsökt återgiven i Nils
Holmbergs översättning — är så
karakteristiska för Dodds dagboksanteckningar. Dessa
dagböcker är inte blott berättelsen om en
misslyckad diplomatisk mission, de är också på sitt
sätt ganska patetiska dokument om
omöjligheten för en humanist att finna sig till rätta
i den moderna totalstaten. Först och främst
— och därför förtjänar de att uppmärksammas
även i vårt land — utgör de dock en
aktsamling av allra största betydelse för belysningen
av det orsakssammanhang ur vilket det andra
världskriget utgick. Bo Enander
Sunt förnuft om Ryssland
EINAR af WIRSÉN: Ryska problem. Bonniers
1942. 1:75.
Man gör i diskussionen med politiskt
intresserade ofta den iakttagelsen, att personer som
i allmänhet förmå att bedöma internationella
problem tämligen nyktert genast visa prov på
ett utpräglat känslotänkande, när de
konfronteras med en fråga som berör Ryssland. Det
verkar som om de gängse normerna för
mänskligt resonerande då inte längre hölle streck,
utan att man i stället finge falla tillbaka på en
av fruktan, hat och okunnighet sammanvävd
mystik. Det är denna farliga politiska
vidskepelse som en av våra erfarnaste diplomater,
envoyén Einar af Wirsén, har velat motarbeta
med sin broschyr "Ryska problem".
I en serie koncisa, sakligt laddade men
samtidigt lättlästa uppsatser söker författaren
fixera Rysslands ställning ur europeisk och
speciellt nordisk synpunkt. Han gör rent hus
med de gängse föreställningarna om den ryska
kolossens halvt somnambula framvältrande mot
väster och visar klart hur det — i varje fall
under de senaste hundra åren — i stället har
varit först Österrike och sedan Tyskland som
gjort stötarna mot Ryssland. Den ryska
politiken och strategien har genomgående haft en
defensiv karaktär, anlagd på att motstå
grannarnas Dräng nach Osten. Mellan världskrigen
utgjorde den inre kraftkonsolidering, som
betecknas av femårsplanerna och exploateringen
av det asiatiska Ryssland, en huvudpunkt i
denna politik.
Läsarens huvudintresse knyter sig emellertid
till Wirséns stimulerande och tankeväckande
översikt av den svensk-finsk-ryska
maktkonstellationen alltifrån vikingatiden och fram till
den tidpunkt, då finska trupper med tysk hjälp
trängt djupt in i Östkarelen. Författarens
energiskt förfäktade tes är att Norden efter
Nystadfreden 1721 har varit en ur rysk synpunkt
sekundär intressesfär. Inte heller Alexander I
hade ursprungligen haft för avsikt att anfalla
Sverige-Finland men förleddes därtill av
Napoleon, som ville avlänka hans uppmärksamhet
från Turkiet. Detta är visserligen sant, men
just denna ryska pendelsvängning mellan Svarta
havet och Östersjön är en obehaglig realitet,
som flera gånger gjort sig påmind. Vilken
faktor, som är den primära, kan ur svensk
synpunkt förefalla mindre väsentligt.
Efter 1809 har man, påpekar Wirsén, inte
kunnat förebringa några bevis för ryska
offensivplaner mot Sverige. Dylika ha visserligen
vimlat i svensk aktivistpropaganda under såväl
detta som föregående världskrig, men "det
hela är spekulationer åt vilka man lätt kan
giva ett visst sken av underlag" och som
"utmynna i en vädjan till vår böjelse för en
sentimental inställning, som alltid är farlig när det
gäller utländska förbindelser". Dylika
vädjanden voro ju särskilt starka under vinterkriget
1939—40. Men även om man ger författaren
rätt i att det var en lycka att Sverige då
undvek ett aktivt deltagande, så bör man komma
ihåg, att den stora svenska hjälp, som faktiskt
gavs, i stor utsträckning framdrevs av en
folkopinion, som Wirsén nog skulle kunna finna
"sentimental".
397
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
