- Project Runeberg -  Bonniers litterära magasin / Årgång XI. 1942 /
420

(1932-1999)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 6. Juni-augusti 1942 - Walter Ljungquist: Camilla, minns du mig? Novell

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

WALTER LJUNGQUIST

heter gjorde att jag var i stånd att urskilja
någonting sådant). Jag kände naturligtvis igen
rösterna; det var de sträva, astmatiska
gubb-stämmor som tillhörde det gamla husets ägare,
rentiererna Carl Henrik Lorentz och Janne
Boström. De grälade, fyllde luften med dova
hotelser och klingande spanska svordomar. Jag
behärskade på den tiden inte spanska
tillräckligt för att förstå allt vad de sa, men jag
uppsnappade i alla fall några ord, som kom något
skumt, makabert förgånget att ta gestalt och
växa upp i min ungdomliga inbillnings
fruktbara mylla; främmande namn på okända
människor och avlägsna platser steg upp likt
sällsamma plantor i mitt inre och svepte in mig i
bedövande, exotiska dofter. Varför kom du
den kvällen inrusande till mig i ditt rum och
såg upphetsad och hemlighetsfull ut, Camilla?
Jag minns att dina ögon blänkte på ett
egendomligt sätt och att du gång på gång lyssnade
ut i mörkret, när vi låg bredvid varandra med
fönstret öppet och den dunkla sommarnatten
utanför. När jag kom hem från dig den
gången, Camilla, satte jag mig att plugga
spanska igen, men inte (som tidigare) bara i
det förstulna hoppet att få användning för
detta språk i någon avlägsen framtid och på
någon avlägsen plats. Jag minns den ljusnande
morgonen och de otaliga syrenklasarnas
mystiskt brinnande violetta färg i den vita dagern
utanför fönstret.

Och hur råkade jag de där gamla herrarna?
Det har jag också glömt. Jag var en ung och
framåtsträvande ingenjör hemma i Sverige på
den tiden; sedan några månader tillbaka var
jag sysselsatt vid ett brobygge i trakten. När
dagens arbete var slut åkte jag på cykel den
ungefär en halv mil långa vägen till den
bondgård, där jag var inackorderad och som låg
bara ett stenkast från de gamla herrarnas hus.
Jag kommer nog ihåg att jag i början träffade
dem endast på söndagarna, när de tog sina
spatserturer förbi bondgården eller när de

någon gång hälsade på hos oss och satt en
stund på farstutrappan och rökte; men det är
ett suddigt minne, för de var reserverade och
sa just ingenting, medan min värd oavbrutet
pratade om lantbruket, kreaturen och skogen.
De var inte intresserade av sådant, men det
märkte inte Karlsson, för de kunde den fina
konsten att låtsas. De hade köpt det där huset
och flyttat in i det omkring fem år tidigare,
men ingen visste mer om dem nu, än den dag
de kom. I varje fall inte mycket mer. Och var
hade de fått tag i dig, Camilla? Jag förstod
nog att du inte var precis purung längre, men
att du stannat hos de där gubbarna i fem år,
mitt i en ödemark av bönder och skog, det är
alltjämt en stor gåta för mig, Camilla! Jag ser
dig när du går över planen mellan våra hus
med en ung zigenerskas raka och ändå slängigt
nonchalanta hållning, brunögd, svarthårig och
med ett utmanande leende, som just nu tvingar
mig att ta en klunk visky till. Var är du nu,
Camilla Lindstedt? Var slänger du nu ögon
och vickar på höfterna? Har du fått tag i en
rik ungkarl, gift dig, fött barn och blivit fet,
lat, gnatig och sladderaktig? Jag har svårt att
tro det. Du är måhända restauratris på en båt
någonstans igen, eller kanske har du ärvt
gubbarnas pengar till sist och sitter som
direktris i ett nätt etablissemang och räknar sedlar
och ser andra passa upp dina gäster och
invänta dina order? Det är inte otroligt, för det
var ju alltid din dröm; men jag kan ändå inte
få ur mitt huvud, att du inte alltjämt går kvar
på den där gården, fast jag inte längre är där.
När inte jag, som du i alla fall höll så mycket
av, kunde få dig därifrån, vem skulle då kunna
få det, Camilla? Det var inte bara det att du
hoppades få ärva dem, om du stannade hos
dem och skötte dem väl. Nej, även om
gubbarna nu är döda, går du inte i alla fall kvar
där och lyssnar och gläntar på dörrar,
fasthållen av skuggor, röster och exotiska
föremål, besatt av själva doften i väggarna, golven

420

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 9 15:55:45 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/blm/1942/0436.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free