Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 6. Juni-augusti 1942 - Walter Ljungquist: Camilla, minns du mig? Novell
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
CAMILLA, MINNS DU MIG?
och mattorna? Jag har svårt att inte tro det.
Eller har det verkligen hänt, att du till sist
slitit dig lös från den där gården, som är så
full av syrendoft i mitt minne, att jag tydligt
känner den här, mitt i den tropiska djungeln,
bakom ett moskitnät med en viskyflaska
bredvid mig?
Jag kan inte släppa tanken på de där
gubbarna. Vad var det för besynnerligt med dem?
Jag ligger här bakom mitt moskitnät med
papper och penna framför mig och en
nattlampa brinnande och nalkas trevande,
försiktigt och med många slingerbultar själva gåtan,
som är opåtagbar, obeskrivlig, därför att jag
är rädd att den bara ska rinna mellan
fingrarna på mig och bli till ingenting, när jag
äntligen når den. Jag tar en särdeles djup
klunk visky när den börjar närma sig. Nu
klamrar jag mig än en gång fast vid minnet
av din kroppslighet och din robusta
sinnlighet, Camilla, i en underlig ängslan för det som
inte går att ta på, det där som bara kändes
som ett osynligt tryck, det där som aldrig kom
mina sinnen närmare än doften av syrenerna.
Jag minns alldeles speciellt de starkt doftande
syrenerna hela tiden, så att alltsammans måste
ha utspelats medan de alltjämt blommade och
spred sin söta doft; men eljest har jag ingen
bestämd förnimmelse av tid. I minnet av den
där envisa syrendoften finns i alla fall allting
dolt men förnimbart; minnet av din ljuvlighet,
ettriga ömhet, gåtfulla besatthet och de ljusa
nätternas egendomliga oro. Det låg alltid något
i luften den där korta tiden, något
genomträngande men obestämt, en pressande,
ogemytlig atmosfär; den fanns överallt och smög
sig in överallt likt en tung lukt. Den fyllde till
sist varje vrå i huset, förändrade smaken på
dina kyssar, fanns i dina smekningar och satt
som en olustig krydda i maten jag åt i köket.
När du en kväll förde en syrenklase mellan
våra ansikten, just som jag skulle kyssa dig,
tyckte jag med ens att allt det där var själva
syrendoften. Det var otäckt. Och ändå hade vi
det så underbart den sommaren, Camilla!
II.
Carl Henrik Lorentz var en mörkhyad, fet
herre med ett köttigt, lastbart ansikte och
blacka, grå ögon under kupiga och ådriga
ögonlock och ett par präktiga
rallaremustascher. Han gick den sommaren alltid omkring
i en vit, skrynklig linnekostym och en
bred-brättad panamahatt. När man först såg honom
kunde man tro, att han var en bullrande
jovialisk eller hetsigt kolerisk herre, för så såg han
ut, men han visade sig i stället vara avmätt,
ceremoniös, värdig och talade mycket lågt.
Janne Boström var däremot nästan alltid
svartklädd och bar plommonstop i alla väder;
dessutom var han i motsats till den andre mycket
tunn och mager. Han var slätrakad, hade
urgröpta kinder och knivsmala läppar, brinnande
bruna ögon och en markant rovfågelsprofil samt
en stripig, gråsprängd lugg, som hängde ner i
pannan. Jag vet inte varför han plötsligt blev
skygg, misstänksam och otillgänglig, när man
råkade honom inom hans egna dörrar. De få
gånger jag träffade honom ute på vägarna eller
i skogen var han artig, lite tankspridd och
med en fin underton av vemodig, förströdd
älskvärdhet i sitt sätt. De var båda ungefär
i sextiofemårsåldern. De rökte fina
havannacigarrer och drack en mycket god visky; men
trots sitt fina och värdiga uppträdande à la
grandseigneurer eller rika kälkborgare var de
okunniga, tråkiga och pjoskiga. De förde ett
enformigt, glädjelöst liv och rörde sig sömnigt
i någon slags sur, stoisk själsfrånvaro, som
till en början föreföll en enbart komisk, men
som så småningom tvingade sig på en,
avslöjade en hemlighetsfull essens och väckte
dunkla, oroande förnimmelser. Janne Boström
hade en svart katt och Carl Henrik Lorentz en
papegoja, som pratade spanska och av någon
anledning hölls väl gömd i övre delen av
421,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
