Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 6. Juni-augusti 1942 - Walter Ljungquist: Camilla, minns du mig? Novell
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
CAMILLA, MINNS DU MIG?
trist och meningslöst tomrum. Vad pratade vi
då om? Jo, för all del, de var hövligt
intresserade av vårt brobygge, pratade om vädret,
sysslade ömt med sina små krämpor, retade
upp sig på grannarnas mattpiskning och
byk-klappning och trädgårdsdrängens
gräsklipp-ningsmaskin samt beskärmade sig över
hjälpgumman, som kom varje förmiddag och
städade rummen och rubbade på alla de fina,
exotiska sakerna under sitt ivriga dammande
(till sovrummen fick hon dock inte komma;
de städades endast av Camilla). Dessutom
små-kivades de sinsemellan då och då om de
löjligaste bagateller.
Nå, så var det till sist de där orden på
spanska, som jag hörde genom ett öppet
fönster sent en kväll när svalorna ljudlöst
flög omkring och syrenklasarna glödde med
violett intensitet och hela trädgården doftade
i ljum och vindlös yppighet, som kom mitt
intresse att vakna och satte i gång min fantasi.
Jag har för länge sedan glömt orden, men jag
minns att jag från den stunden fick klart för
mig, att de där herrarna måste vara ett par
gamla skälmar, som fått nog av äventyr och
sedan länge drömt om att få leva hederligt,
anständigt och tråkigt. Jag såg dem genast
med andra ögon. Det blev med ens något
kusligt patetiskt över denna yttre grandezza, som
flätade en sirlig men meningslös girland kring
ett bräckligt skal av ångest och ödslighet. Nu
satt de här mitt i anständigheten,
enformigheten och präktigheten med sina pengar, som
de förtjänat på Gud vet vilket sätt, och
låtsades att de inte märkte, att ingenting var så
som de från början tänkt sig det. Det fattades
dem tydligen någonting. Var inte det hela en
fruktansvärd besvikelse för dem? Ni vet
kanske, att den som alltför länge levt ett liv,
som varit överrikt på händelser och spänning
och fara, till sist blir så utsliten och trött, att
han tycker att själva den regelbundna
ledsamheten och händelselösheten är någonting ljuv-
ligt och åtråvärt, det enda värdiga sättet att
leva. Och så var det väl med dem. De hade
kanske, som de flesta i samma belägenhet,
glömt att friden inte finns i det yttre livet,
utan endast i vårt inre. Och att den endast kan
nås med största tålamod, enträgenhet och
självprövning. Vad bar de på för en ofrihet och
fridlöshet, som inte lät sig betvingas av all
denna väl arrangerade, yttre fridfullhet? Nej,
deras liv hade tydligen inte velat bli den
angenämt framåtskridande välmåga och
anständighet, eller det otium cum dignitate, som de en
gång drömt om, trots stillheten och
avskildheten, trots regelbundna, goda måltider,
bankkonto, klockor uppdragna på bestämda tider,
jämn sömn, avmätta promenader och idylliska
omsorger om en katt och en papegoja. De hade
med all säkerhet kolossalt tråkigt, men det var
nog inte en tråkighet av det där riktigt fina,
solida slaget. De bara låtsades att det var det.
Det slog mig plötsligt, att de med all sin
bakvänt romantiska längtan bort från äventyrens,
och farans kusliga vardaglighet till
borgerlighetens och kupongklippningens trygga,
välsignelserika söndag utgjorde en nätt liten
karikatyr av den mänsklighet, som tror sig
kunna undkomma det fatala, oroliga,
irrationella livets lömska försåt med bankbok,
anständighet, skötsamhet och regelbundenhet.
Jag minns alldeles särskilt väl följande kväll.
Camilla hämtade mig i det lilla rummet
innanför köket, där jag satt och knäppte på hennes
gitarr. Hon förde mig med samma ivrighet
och förväntansfullhet som förut genom de
skumma, av möbler och exotisk rekvisita
överlastade rummen ut på verandan. Och den där
kvällen var en ljum kväll som alla de andra,
med öppna dörrar och fönster överallt, och
samma vindlöshet, samma svalskrin och
syrendoft.
Carl Henrik Lorentz reste sig, när jag kom,
tryckte min hand och gjorde en gest mot en
stol.
423,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
