Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 6. Juni-augusti 1942 - Walter Ljungquist: Camilla, minns du mig? Novell
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
WALTER LJUNGQUIST
till herr Lorentz sovrum, där papegojan
nattetid hade sin plats. Och det hade avlossats just
i den rätta sekunden, innan herr Lorentz höljde
över papegojans bur. Carl Henrik Lorentz
vrede kunde inte hindra honom att beundra
denna prestation.
— Ut ur mitt hus! skrek Janne Boström.
Annars skjuter jag dig också, som den hund
du är!
— Du kan tacka Gud så länge jag stannar
kvar! svarade herr Lorentz med högtidlig,
mässande röst.
Nu blev det tyst en lång stund. Det var som
om de blivit förskräckta för tystnaden, den
tomma trappan, de stumma väggarna och alla
osynliga, lyssnande öron. När de åter började
tala, talade de spanska så lågt att jag inte
kunde urskilja mer än ett och annat ord.
Camilla suckade tungt, drog mig i armen och
ville att vi skulle gå. Jag tittade förvånad på
henne, och då märkte jag att hon var
besynnerligt blek och att hon darrade och
knappast kunde stå stadigt på benen. En stund
senare, när vi kommit ut i köket, överraskade
jag henne då hon stod och kräktes genom det
öppna fönstret.
— Jag har väntat så länge på det här, sa
hon med matt röst och var alldeles gråblek i
ansiktet. Jag har väntat så länge på det här,
upprepade hon mekaniskt, skakade i hela
kroppen och vände ett par glasartade, tomma ögon
mot mig. Hon klamrade sig fast vid
fönsterposten med all kraft, men jag tvingade henne
att dricka vatten och att lägga sig på sängen
och vila. När hon just lagt sig, hörde vi Janne
Boström locka på katten någonstans utanför i
trädgården eller på verandan. Och strax därpå
hördes tunga steg i köket och sedan en lätt
knackning på vår dörr. Camilla öppnade. Herr
Lorentz stod där, och han ville ha en
pappkartong eller en tom cigarrlåda. Papegojan var
död, sa han dovt, och nu skulle han begrava
henne. Camilla följde honom ut i köket och
428
letade reda på en gammal skokartong; han tog
den, bugade sig ceremoniöst, sa god natt och
försvann.
Camilla lade sig åter, och jag satte mig
bredvid henne och höll i hennes hand. Hon darrade
alltjämt. När vi suttit så en stund och lyssnat
på den tunga tystnaden, hörde vi återigen steg
i huset. Vi hörde halldörren öppnas och steg i
gruset på planen utanför. Camilla ville inte
ligga stilla längre; hon måste upp till varje
pris, sa hon, och jag kunde inte och ville för
resten inte hindra henne. Och sedan hängde
vi i köksfönstret och såg (till vår
överraskning) att båda gubbarna gick ut i den
halvljusa sommarnatten; herr Lorentz bar den vita
skokartongen under armen. Herr Boström
öppnade visthusbodens dörr, gick in och kom ut
med en spade och en kratta. Därefter försvann
de till den östra delen av trädgården, så att vi
måste traska in i salen för att få syn på dem
igen. De hade stannat vid en liten kulle mellan
en grupp unga björkar; Janne Boström
grävde, medan herr Lorentz stod bredvid och
såg på. Han bar alltjämt den vita kartongen
under armen. Och efter en stund tog herr
Lorentz spaden och lämnade kartongen till Janne
Boström. Nu såg man alldeles tydligt: det var
inte första gången de höll i en spade! Nej, de
hanterade den med mjuk, levande och
lust-betonad skicklighet, så att de grävde ett
alldeles för djupt hål för en så liten papegoja.
Till sist upphörde de att gräva, sänkte ner
kartongen, myllade igen, krattade och snyggade
till. Och då allt var klart blev de stående en
lång stund med sänkta huvuden, precis som om
de bad. Vad var det för gemensamma minnen
som de begravde med den där papegojan?
Vad var det för en röst ur det förflutna, som
herr Boström tystat med ett revolverskott?
Herr Boström, går det att tysta röster ur det
förflutna med revolverskott? Jag minns att
gubbarna avtecknade sig mot ljuset i öster, när
de med spaden och krattan på axlarna åter-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
