Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 6. Juni-augusti 1942 - Walter Ljungquist: Camilla, minns du mig? Novell
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
CAMILLA, MINNS DU MIG?
vände till visthusboden. Och i min ungdomliga
fantasi tyckte jag, att jag kände vinden från
Pampas och att syrenhäcken bakom dem i det
röda morgonljuset påminde om blommande
persikoträd.
Camillas ögon glänste feberaktigt, där hon
låg på bädden och höll i min hand, medan
dagningen steg in i rummet och fågelrösterna
utanför vaknade. Jag såg att syrenklasarna
brann likt violetta lågor i den vitgnistrande
luften och att de här och var svängde av och
an i suset av fågelvingar och surret av insekter.
Vindflöjeln i form av en amorin med båge och
pil stod orörlig mot den flammande himlen,
och dagen lovade att bli vindlös, torr och het.
IV.
Vi hade det i alla fall härligt så länge det
varade, Camilla! Jag minns det egendomliga,
hetsade uttrycket i dina ögon, när jag kom till
dig och sa, att jag packat och att min avresa
var bestämd till en viss dag. Varför vägrade
du så envist att lämna gubbarna och följa med
mig? Jag tror inte att det bara berodde på att
du hoppades få ärva något efter dem, om du
stannade hos dem och skötte dem väl. Nej, det
var i grund och botten någonting helt annat
än pengar, som höll dig kvar hos de där
egendomliga gamla figurerna. Jag kommer ihåg att
du bakade den dag, då vi för sista gången
grälade; du krävde med en viss häftighet att jag
skulle stanna hos dig sommaren ut, men jag
trotsade energiskt. Och då flög det ur dig:
— Du är hjärtlös! Om du bara ville stanna
en månad här hos mig, så kunde vi resa sedan.
Nu är papegojan död, sen blir det väl kattens
tur, och då är det inte långt till slutet. Jag har
varit här i fem år, så jag vet vad som kommer
att ske. Vill du verkligen lämna mig ensam att
sitta och vänta på det?
När jag började ansätta dig med frågor och
kom dig att glömma limporna i ugnen, fick du
en vild glans i ögonen och slog mig i huvudet
med brödspaden och skrek:
— Ge dig härifrån!
Herr Lorentz var sig inte lik de där sista
dagarna. Camilla påstod att han sörjde
papegojan, men han var bruten och tillintetgjord
på ett sätt som om det gällt något mer än en
liten papegoja. Nu var det kattens tur att vara
instängd, och jag såg den aldrig mer. När jag
kom till dem på min sista visit, och det var
mitt på dagen, satt de som vanligt i sina
korgstolar på verandan. Herr Boström läste en
tidning, men Carl Henrik Lorentz var försjunken
i sig själv, och hans mustascher slokade mer
än någonsin. Det blev inte mycket sagt den
där sista gången. Jag såg en tröstlös, grå
skugga innanför den blacka hinnan i herr
Lorentz kulögon, när han lutade sig tillbaka i
korgstolen och tittade ut i trädgården och
pratade strunt, medan han tänkte på någonting
helt annat. Och jag fick en flyktig, oåtkomlig
förnimmelse av att han satt där och sörjde
över, att han inte längre kunde inbilla sig
själv att han njöt av denna borgerliga
anständighet och tråkighet. Det var som om han
suttit där och betraktat de vemodiga spillrorna
av sin sista, oåterkalleligt sista illusion. När
han slog ut med handen i en trött gest och
med många sirliga ord älskvärt beklagade, att
vår angenäma samvaro var till ända, lät det
som om han sagt: När ert brobygge är färdigt,
är vårt öde färdigt. När ni går, går också den
sista människa, som vi lyckats inbilla, att vi
är ett par hedervärda, förnämt uttråkade
rentierer! Tack för att ni hjälpte oss med det en
stund. Det var det sista försöket. Nu begraver
vi vår sista illusion.
Janne Boström såg upp och sa med mild
förebråelse:
— Ni kunde ju ha stannat som vår gäst!
Ville de hålla mig kvar, så som man vill
hålla kvar det sista, flyende ögonblicket? Jag
429,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
