Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 6. Juni-augusti 1942 - Från bokhyllan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FRÅN BOKHYLLAN
"af Äplets klara tyngd och Pärons mognad
fulla". Om genom kontrast eller likhet eller
ämnesval eller metod går inte att avgöra.
Kontrasten faller väl först i ögonen: å ena sidan
en art av människa som undviker de direkta
upplevelserna och omvandlar allt i minne och
självbespegling, å andra sidan ett oerhört
lidelsefullt grepp om en hård, mustig,
jord-bunden verklighet. Solen, dragen av gyllene
fålar, är en välgörande gudomsmakt i
"Skördarna"; en "stor statarplåga" och en
brinnande tjärtunna som rullar över marken i
"Godnatt, jord". Detta är en
temperaments-skillnad men också en tidsskillnad; framför
allt är det en skillnad i verklighet.
Vingåkersbönderna och gårdsfolket under ett milt styre
— som talar högtravande och ädelt i
alexand-rinpoemet — hyste väl inga trälkänslor, deras
liv hade kanske en god rytm av arbete och
årsfester. (Sammanhang som ännu inte är
klarlagda av vetenskapen.) Johan Gabriel själv har
ett känsligt socialt samvete som gör honom
märkvärdigt modern: hans sinne för jämlikhet
är inte bara imitation utan också egenart. Men
hans känsla är givetvis till sitt väsen den
privilegierades ömhet för folket. Hos Lo-Johansson
är klyftan mellan de ägande och de arbetande
skriande djup och slottsherren målas stereotypt
endast från de underordnades ståndpunkt, men
det är intressant att det i hans böcker bara är
några få undantagsmänniskor som är
klassmedvetna: hos den stora skaran finns
för-trycktheten undermedveten som rädda
skälvningar och bockningar i blodet, som modlösa
drömmerier och dov revolt. Industrialismens
epok har dödat skaparglädjen. Det är först hos
farmodern på Himmelstorp,
undantagsmänniskan, som pojken Mikael får höra talas om
arbete som något lätt och nöjsamt.
Men jag kommer ändå inte ifrån likheterna.
Ivar Lo-Johansson själv anser att det inom de
olika landskapen finns vissa fina särdrag som
ännu inte inregistrerats eller går att prägla
i sakliga ord. Så att exempelvis alla
sörmlänningar skulle ha något lika och gemensamt.
Men konsten har kanske medel att infånga
skiftningarna, och kanske är det något mystiskt
"sörmländskt" som för mig har bundit ihop
de två verken. Naturen är densamma i båda,
jorden med de urgamla ätternas gårdar. Gula
stubbåkrar och grå trädor och ekar med
skuggiga tak i "Godnatt, jord". Ekarna är det
kanske framför allt man ser och tänker på.
Femhundraåriga ekar håller vakt över slätten
och särpräglar landskapet med sin karaktär av
något uråldrigt och ädelt vördnadsvärt. Åt
jordträlarna ger de sin "runda skugga". Kring
stammen av en ek, i ekarnas hägn, utspelas
bland "Skördarnas" åbor pastorala scener efter
bärplockning och höbärgning. Och så är det
blomstervärlden. Flora suecica, den är
densamma i de två eposen, fast Oxenstierna
utpenslar den i detalj med "Penning-gräsets färg
som skallrar med sitt frö" och Lo-Johansson
låter den lysa och flamma i grannaste
brokighet vid dikesrenen där den unga Rya-Rya
vandrar. Beskrivningen av åkervallmons
skönhet i "Godnatt, jord" kan föra tanken till
"Skördarnas" kataloger över exotiska
blommor. "Den hade kastat in Orientens prunkande
färger i de grå gärdenas enkla matnyttighet.
I det vida, gula vetet flöt den in med sina
vågor av mönja och scharlakan. Under de
femhundraåriga ekarnas kronor regnade den sitt
röda regn. Den gycklade med lerans svårmod.
Åkervallmon blev baronens fiende, barnens
vän." — Också människorna kan bli ett med
naturen och ta färg av den. Torparen Nils på
Löt, han som Rya-Rya aldrig fick, har liksom
vuxit upp ur marken:
Nils hade med åren blivit ännu stillsammare. Han
hade fått något av den fred, som sommardagen ger.
Litet skiftade det i de solbrynta rynkorna i ansiktet.
I hjärnan rörde sig bara några nyttans tankar. Det
arbetade under huden. Gestalten som helhet var
alldeles lugn. Hans axlar, händer, rygg uttryckte
sävlighet. Själva de rödlätta händerna på honom var
tysta. Han hade vunnit sitt spel på tålamod, på
idoghet, inte på något slags forhastelse. Han hade nästan
vant sig av med att tala annat än när han hade något
att säga om det som skulle uträttas.
Det mest tjusande med "Skördarna" är
mytologien och den luftiga skara av gudinnor,
najader och andra naturväsen som ger liv åt
varje lund och vik. Flora sörjer och ängslas
när liens skarpa klinga går fram, blomman
iris har fallit ur gudinnans skärp, blomstrens
gudinna flyr för den åldrande men obevekliga
Hösten, och Pomona lär barnens händer att
från hallonbuskens höjd församla bären och på
böjda stjälkars topp skörda de låga smultron.
Varje arbete får sin graciösa fabel och varje
naturens under sin meningsfulla myt. Man
skulle föreställa sig att all denna fantasiens
lekfullhet hade blivit uttorkad i statarnas bundna
463
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
