Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 6. Juni-augusti 1942 - Bokrecensioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BOKRECENSIONER
och berättar om en kvinna som med sin son
och dotter flyr undan pestens härjningar för
att sedan återvända till befolkat land, där
hennes barn gå sina byaöden till mötes. Versen,
ofta knittel, har ett tungt och arkaiserande
drag som väl passar till det ämne som poeten
besjunger: årstidernas växling, markens gröda,
släktens liv.
Men han uppehåller sig inte bara vid
förfluten tid. Det är livet den dag som i dag är
han skildrar med intim inlevelse i samlingens
flesta poem. Plöjning och gärdsgårdsbyggen,
höbärgning och tröskning avlocka honom
strofer av tyngd och betänksamhet. Också
människorna äro med i hans vers, antingen det nu
är fråga om kommunalpampar eller
bygdeoriginal.
I en sådan dikt som "Korrespondenseleven"
ger han en tavla ur svenskt bildningsliv, värd
att hålla i minnet. Där liksom i många andra
dikter i denna samling har versen en ärlig och
litet tung realism, som kan leda tanken till den
hederlige Albert Ulrik Bååth:
I lådan väntar hans okände lärares brev.
Han läser och tycker sig törnå på grund ibland,
men känner ock stundom en muntrande hand;
bak det blanka trycket anar han handen som skrev.
Hans egen hand är trött av veckans möda,
ligger stor och tung och mörk på kritvitt papper.
Han blir ej nöjd, men styr sin penna tapper.
Hans stora hand gör bokstäver, spensligt spröda.
Johannes Edfelt
Poesi för poeter
ERIK LINDEGREN: Mannen utan väg.
Bröderna Lagerström 1942.
5:50.
När man läser Erik Lindegrens dikter kan
man fråga sig om det inte framför allt är
orienteringen mot musiken som satt sin prägel
på en viss falang inom den moderna dikten,
nämligen den som föranlett de flesta
huvud-skakningarna. I varje fall ger tanken en
möjlighet till helhetssyn. Inte så att alla hithörande
diktare skulle vara positivt musikaliska, men
de arbetar med en estetisk metod, en
modulations- och formsträvan, som tidigare
uteslutande var känd som musikalisk.
Även sonetten innebar troligen på sin tid en
orientering mot musiken och sonetten håller
väl ännu som sång. Den falang inom den
moderna dikten varom det är fråga har kanske
tagit avstånd från sången, men bara för att
närma sig den temaflätande symfoniska dikten.
Och för övrigt är det inte fråga om ett
avståndstagande, fast det kan tyckas så. Det är
en förnyelse och en utvidgning av traditionen
snarare än traditionsbrott.
När man förr talade om en musikalisk dikt
menade man en dikt som klingade av rim och
assonanser. Och när man talar om den
moderna diktens obegriplighet menar man dess
inslag av spleen, drömspråk, automatism
(fransmännen), eller dess dunkla brygd av
mytiska eller vulgära eller okontrollerbart
personliga reminiscenser (engelsmännen). I båda
fallen har man tagit detaljerna före helheten,
man fäster sig vid fingerfärdigheten i vissa
passager eller man retar sig över vissa, som
man tycker, malplacerade fioriturer. Men
ingen dikt är i själva verket musikalisk utan
att äga inre musikalicitet, en musikalicitet i
sak, och denna musikalicitet i sak är själva
poesien. Liksom ett musikstycke ingenting
betyder men ändå äger en djup innebörd
behöver inte heller ett diktstycke begripas för
att äga en djup innebörd. Detta förefaller mig
vara den springande punkten i en ny
poetiskt-musikalisk estetik.
Lindegrens dikter kan tas som ett exempel.
I en del av de till XL numrerade, uniformt
fjortonradiga dikterna — särskilt i sviten
XIII—XIX — tycker man sig mer eller mindre
sakna denna ton av en djup innebörd, men
i andra dikter finns den, fast man är i beråd
då det gäller att karakterisera den. Detta trots
att många dikter är av ett ganska filosofiskt
innehåll. Närmast kan man säga att boken ger
uttryck för en levnadsstämning, inte konsekvent
och utbyggd till system, utan växlande och
motsägelsefull som livet, ibland nedslaget
undfallande, ibland lidelsefullt trotsig. Det är bäst
att låta författaren själv bestämma sin attityd:
ej du reträtt som alltid tigger dig sammanhangets
gåva
när violinen löper sin bana runt hjärtats mörka
planet
som vänder sitt ansikte till oss av tonen försilvrat
som vänder sitt ansikte från oss till kampen i mörkret
466
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
