Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 6. Juni-augusti 1942 - Bokrecensioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BOKRECENSIONER
till dig mitt kaos mitt glödande hem som jag
välsignar
och hatar eller likgiltigt upptar i leendets strömmar
som gjuter sin brunn i mitt öga där jag vandrar på
jorden
färdig att resa och färdig att stanna: vägande döden
i min hand och livet i min kärlek och med trons berg
framför mig som en stav utan herde planterat i gud
medan giljotinen i den blåa skymningens blåa hjärta
skiljer min kropp från de ödsligt glidande molnen
så att jag tvingar det mörka till långt och befriande
famntag
når den lycka som förestavas av allt och ingenting
Lindegrens poetiska tonspråk är som synes
vävt av stämmorna tanke, bild och känsla men
utan att någondera av dem får bli melodi och
självändamål. Vad han synes sträva efter är
harmonien mellan dem. Den filosofiskt
fattbara tanke som ett ögonblick spelar på ytan
blir i nästa ögonblick underordnad och
tjänande i ett själiskt landskap, som skenbart
förändrats, för att snart åter dyka upp ur sitt
fugato. Ibland förenas stämmorna till en enda,
patetisk, som i slutet av den vackra, på något
egendomligt sätt apollinska nummer IX:
men först måste ett hungertorn barmhärtigt falla
och fjärran belysa den flyendes svaghet:
hans snidade ögon med grottor av rökblå kyla
som undervisar ångestens fallande droppar
hans skräck för lyckan den vita oändliga handen
hans hårdhet mot livet hans mjukhet mot döden
med oskuldens evigt spirande horisonter
hans längtan som flätar med tungor av eld
den evighetsskog som tankspritt ritar i vattnet
medan molnet förstulet fäller sitt marmorhuvud
förvittrat till en grimas av överrumplande smärta —
0 igenkännandets stund hur rymderna störtar
kvävande svarta o bortvirvlande vårar och endast
hans hjälm så stilla så strålande blind
Det är inte surrealism utan ett fullt medvetet
försök att skapa sig ett personligt språk. Ett
sådant försök kan lätt bli en smula
krampaktigt, och här och där kan man också påtala
oorganiska eller alltför pressade bilder,
dessutom en viss enformighet eftersom boken kan
sägas innehålla en enda lång dikt uppdelad
1 likformiga avsnitt. Det är som en lång rad
lika stora fönster vettande mot samma melos.
Lindegren debuterade för ett antal år sedan
med "Posthum ungdom". Med den boken har
den nya diktsamlingen mycket litet gemensamt,
och man skulle kunna tala om en dubbel
debut. Det måste också framhållas att det rör
sig om en poesi för poeter, något som väl
kan synas pretentiöst, men så är boken inte
heller utgiven i mer än 150 exemplar. Några
kommer väl att hitta hem och några kommer
väl också av misstag att hamna på
pekoralsamlares hyllor, vilket författaren kan ta
med ro. Gunnar Ekelöf
Vårligt budskap
WALTER DICKSON: Perspektiv från
Slig-berget. Bonniers 1942.
4:50.
"Masthugget i augusti 1941" bär Walter
Dicksons samling av skisser och tankekorn
som underrubrik, och man vill gärna ta dess
reflexioner och perspektiv som karakteristiska
för det släkte som just börjat orientera sig
i tillvaron. Dess verklighetsbild må vara än så
trasig, dess framtidsvyer än så molnhölj da:
på den goda viljan att göra sitt bästa för en
drägligare tillvaro kan man inte missta sig,
om man får anse denne representant för en
yngre generation för tillförlitlig talesman.
Bokens inledningskapitel är eljest en smula
oroväckande i sin naiva förnumstighet. Den
tomtebolycka som där skildras kan te sig en
smula jolmig och fadd och uttrycken för
blåögd idealitet alltför nymorgnade. Men den
läsare som inte låter avskräcka sig av dessa
intimiteter finner snart i denna lilla bok sidor
av intresse. Bilden av Karl Andersson som en
junikväll sitter och knåpar och målar sin
fågelbur har verklighetens färg. Och den joviala
generositet som denne man utstrålar är helt
avväpnande och har tydligen i hög grad
författarens sympati. Sämre bilder av verklig
mänsklighet kan man hitta på.
Det talas påfallande ofta om sport och om
sportens glädje i denna bok, om det "vackra
i spelet". Walter Dickson har sinne för den
sport som också är mänsklig stil, fair play.
I skissen "Mästaren" kontrasterar han en
sportens gentleman mot en sluggertyp: mästaren
är inte alltid segrare, men han förlorar ändå
467
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
