Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 6. Juni-augusti 1942 - Bokrecensioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BOKRECENSIONER
översatta svenska noveller är väld på sådant
sätt att den inte gärna kan komma i fråga för
annat än en neutral tysk publik. Detta kan
i sin tur inte betyda annat än att den mer
eller mindre måste vara avsedd för Schweiz.
Redan Olle Holmbergs inledning liknar ett
neutralt folks hälsning till ett annat neutralt
folk -—• det finns i dess ton något ömsesidigt,
det är just den ton av förståelse som
förutsätter ett lika mått av förståelse hos motparten.
Det gäller alltså närmast om även
urvalet kan sägas äga denna representativa
hållning. På det hela taget måste man svara
ja. Det är en ungefär jämn fördelning mellan
nytt och gammalt, sådant gammalt som i
någon mån ändå kan sägas vara "von heute".
Selma Lagerlöfs "Frid på jorden" gör dock
ett säreget konstruerat och overkligt intryck,
vilket inte bara torde bero på det främmande
språket och den krigiska tiden. Engströms
"Karl der Zwölfte, Herkules und Gustav
Mattson" och Nordströms chargerat, för att inte
säga ganska grovt barnpsykologiska "Der
wahre Kindersinn" (lustigt att se deras titlar
på tyska) är inte heller helt till sin fördel i
ett urval som detta — båda verkar
onyanserade utan att därför lyckas imponera med ett
kraftspråk, som, vad Engström beträffar,
torde vara oöversättligt. Hans Larsson har fått
vara med på ett hörn med "Spissens dotter"
ur Per Ståstdräng, Hjalmar Söderberg har
"En herrelös hund", Per Hallström och
Sigfrid Siwertz var sin sentimental resa från,
innehållsligt sett, vitt skilda epoker:
"Bröllopsresan" och "Sista äventyret".
Det kan inte hjälpas att volymens
tyngdpunkt så som Holmbergs urval gestaltar sig
kommer att ligga i slutet, där han samlat
några sådana pärlor av modern svensk prosa
som Sigrids morfars barndomshistoria ur
"Rågvakt" av Moa Martinson, kvarndrömmen
ur Pär Lagerkvists Det eviga leendet och
Eyvind Johnsons "Sagan om lungsoten", här
kallad "Klacken und sein Sohn". Irja
Bro-wallius har en präktig vardags- och
bygdeskildring: "Långa" och Harry Martinson "En
grekisk tragedi" ur Kap Farväl.
Därmed är de tolv uppräknade. Olle
Holmberg säger själv i företalet att det bara är
några av de viktigaste som tagits med och att
det naturligtvis finns lika många andra lika
viktiga, och urvalet annonserar sig redan
genom sin titel som begränsat. Därför skall till
förmån för de utelämnade författarna endast
en anmärkning — men ett lejon — göras: en
modern svensk berättare, som mer än någon
annan av de just nu aktuella kan göra
anspråk på att bli befordrad till en internationell
ställning, nämligen Hjalmar Bergman, lyser
med sin frånvaro. Han borde ha varit den
trettonde.
Gunnar Ekelöf
Hjalmar Bergmans ungdom
ERIK HJ. LINDER: Hjalmar Bergmans
ungdom. Liv och diktning till och med 1910.
Bonniers 1942. 18:—.
Det är inte stort mer än ett decennium
sedan Hjalmar Bergman gick i graven — men
redan är han föremål för en
litteraturhistorisk gradualavhandling. Detta måste i varje
fall betecknas som raskt marscherat. Nu är
det visserligen fråga om den del av hans liv
och författarskap, på vilka man redan nu
kan få ett någotsånär hållbart historiskt
perspektiv: ungdomstiden.
Avhandlingens författare, d:r Erik Hj.
Linder, har funnit det lämpligast att ge sitt
spe-cimen karaktären av ett slags "Life and
Letters": han följer med andra ord Hjalmar
Bergmans levnadsomständigheter, så gott de
kunna belysas av tillgängliga dokument och
av anhörigas och närståendes utsagor, och
mot den biografiska bakgrund han sålunda
erhåller tecknar han sedan de litterära
verken, blottlägger deras rötter i författarens
eget liv och — inte minst — deras
sammanhang med tidsströmningar, med äldre och
samtida diktning. Principiellt har man
ingenting väsentligt att anmärka mot metoden och
dispositionen, men några allmänna
anmärkningar vilja likväl anmäla sig.
Litteraturhistorisk vetenskap liksom all
annan har ett enda mål i sikte: sanningen.
När det gäller ett så närliggande ämne som
ett relativt nyligen avslutat författarskap, låt
-476
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
