Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 6. Juni-augusti 1942 - Bokrecensioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BOKRECENSIONER
vara att det här är fråga om dess tidigare
fas, är det inte otänkbart att vissa
diskretionshänsyn med- eller omedvetet komma att färga
den vetenskaplige författarens framställning.
Man har understundom vid läsningen av
denna avhandling om Hjalmar Bergmans
ungdom en känsla av att alla tillgängliga
källor inte alltid utnyttjats med tillräcklig
dristighet av författaren. Man får visserligen en
mångsidig och intressant belysning av ett
dik-targenis ungdomsår och spirande
författarskap — men det förefaller ändå som om vissa
säkerligen djupt tragiska konflikter av för
Bergmans livssyn och utveckling
genomgripande och grundläggande art inte
tillräckligt hänsynslöst penetrerats av
avhandlingsförfattaren. Nu får man ibland nöja sig med
att läsa mellan raderna och dra slutsatser som
författaren har en benägenhet att beslöja med
en smula vag formulering.
Det hör med i bilden av Bergmans
genialitet att han var skrupulöst uppriktig, djärvt
sannfärdig och att han aldrig rörde sig i
ljumt och lugnt vatten. Han gav sig från
första början, driven av sin naturs läggning,
ut på vågsam upptäcktsfärd i själens
labyrinter. I Erik Linders avhandling förringas
självfallet inte de insatser av djärvt nyskapande
art som han gjorde, men den våldsamt bittra
och tragiska bakgrunden till många av hans
verk kommer inte riktigt till synes i denna
bo"k.
Man vill inte beskylla författaren för att
gå omkring med skygglappar, men det
förefaller mig vara så, att han i grund och
botten är för mycket akademisk, för mycket
juste milieu-människa för att riktigt våga
närma sig det tragiskt brinnande och
brännande hos det berättargeni, av vars första
utveckling han ger en i mycket så
intresseväckande bild. En enkel passus kan belysa vad
jag här åsyftar. Det heter på tal om en av
novellerna i "Amourer" — "Den gröna
likören", en utan tvivel avskräckande bild ur
livet, en historia om en gammal kypare, som
är idel "hafs och slarf, bortkommenhet och
snusk" — att denna novell "vilar på
iakttagelse, och på blick för de sociala
omständigheternas makt. Dess stämningsintensitet
är betydande, dess uppbyggnad mycket
välberäknad. Men den hör till de kväljande och
upprörande, de demoniskt skarpsynta inslagen
i Bergmans författarskap." Den adversativa
konjunktionen i den sist citerade meningen
är ganska upplysande beträffande Linders
förhållande till sitt ämne. Det är inte att offra
åt någon unken romantik eller svaghet för
det "demoniska" och det morbida, om man
hävdar att de sidor av tillvaron som vetta
mot förfall och ondska och skugga utövade en
djup och genomgripande fascination på
Hjalmar Bergman i all hans naturliga ömhet, hans
mänsklighet och generositet. Linder är
naturligtvis medveten om detta fatala och
konstitutiva drag hos föremålet för hans belysning.
Men det kan inte hjälpas att en viss
diskrepans gör sig gällande mellan biografen och
hans objekt, en brist på kongenialitet eller på
inlevelsens djärvhet, som man understundom
kan beklaga.
Eljest är det ett nöje att framhålla vilken
livfull bild författaren ger av Hjalmar
Bergmans utveckling som människa och diktare.
Utgångspunkten är den psykologiska, och det
utdrag ur ett brev av Bergman, troligen från
1917, som får tjäna som upptakt är högst
belysande för diktarens läggning och
livssituation. Livsångesten dominerar detta
dokument. Där finns den kompenserande
fantasien, där finns maktbegäret och
svartsjukan, rädslan för löjet — och konsten att
parera alla sticken i livets långa strid: "Mitt
hjärta hade ingen sköld. En blick och ett
skratt trängde rakt in i sprittande kött. Då
måste jag lära min konst: att parera. Parera,
parera, parera. Inte möta en människa, liten
eller stor, utan att tänka på försvar. Parera
också inåt."
Sådan var alltså denne mans situation. I
ett inledande kapitel tecknar Linder hans
släktmiljö och barndomsår, den yttre ramen
för detta egenartade ingeniums växt. Och
sedan belyses i kunniga exposéer, som beteckna
ett värdefullt pionjärarbete, det begynnande
författarskapet. Hjalmar Bergman var som
författare tidigt i leken, och han famlade länge
innan han fann sin egen, sin egentliga ton.
Litterära reminiscenser och influenser finns
det gott om i hans ungdomsproduktion. Han
var en i hög grad beläst student, och han
undgick inte att ta bestämmande intryck av
de författare, som skapade hans ungdoms
tidsanda: Renan och France, Schopenhauer
och Hartmann, Maeterlinck och Wilde, Drach-
-477
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
