Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 6. Juni-augusti 1942 - Bokrecensioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BOKRECENSIONER
mann och Hallström ha betytt mycket för hans
tidigaste produktion, som i hög grad är
präglad av sin epoks atmosfär. Linder utreder dessa
trådar med klokhet och litterärt spårsinne.
Hjalmar Bergmans litterära utveckling går
— så kunde man generalisera saken — från
"nittiotalsstil" till "tiotalsstil". Det är med
andra ord en utveckling från färg- och
dödsromantik fram mot realism, humor,
fördjupad psykologisk kunskap. För fin de
siècle-stämningar, för tidens "nostalgie de la mort"
visade han känslighet, säkerligen inte bara
för att det var mondänt att så göra: sådant
fanns som lockrop i hans egen varelse.
Men hans fortskridande författarskap är en
erövring av verkligheten, den yttre och inre.
Som hans ungdomsdiktnings tre fullgångna
verk betecknar Linder med all rätt dramat
Parisina, romanen "Hans Nåds testamente"
och den märkliga novellsamlingen "Amourer".
När han i början av 1910-talet ger sig i kast
med sin fascinerande "Bergslags"-värld,
framstår han, säger Linder, "som trefaldig
mästare". "Han besitter en obestridlig psykologisk
genialitet, han äger en sällsynt förening av
lätthet och konkretion i sitt språk, och han
är en universell ande med levande kunskap
om människor och miljöer ur både historien
och nutidsverkligheten.
Han har inmutat sina huvuddomäner."
Denna långtifrån lättutredda utveckling
fram mot mognad och mästerskap har i denna
avhandling fått en säker och klar belysning,
och man är författaren tacksam för hans ofta
träffsäkra karakteristiker och fina
klarläggande av intrikata litterära problem.
Johannes Edfelt
Strindbergsstudie
STEN LINDER: August Strindberg.
Studentföreningen Verdandis småskrifter
n:r 445. Bonniers 1942.
1: 50.
Det gängse sättet att skriva om Strindberg
består som bekant i att dela upp honom i två
olika diktare, en före och en efter
"omvändelsen". På senare år anser man sig emellertid
ha fått en djupare förståelse för det inre
sambandet i hans utvecklingshistoria. Även hos
den radikale Strindberg fanns ett religiöst
behov, som gick tillbaka på hans pietistiska
uppfostran i hemmet, och det var denna
förträngda religiositet som så starkt bröt igenom
på nittiotalet.
Till denna strindbergsuppfattning ansluter
sig Sten Linder, då han symboliskt betecknar
Strindbergs fritänkeri som en flykt undan
klockklangen i Klara kyrka, vid vilken han
växte upp. "Men man kan också säga, att det
var barndomsminnet av denna, som därefter
kallade honom tillbaka till omvändelse och
botgöring." Han blev med andra ord religiös
i och med att han ångrade sina polemiska
bedrifter från åttiotalet. Polemiken i sin tur
sammanhängde med den känslighet för tryck,
som var ett så utmärkande drag för
Strindberg, och som drev honom att slåss för att
hävda sig mot omgivningen. I grunden var han
rädd — därför blev han hatare och hädare.
Det ligger naturligtvis åtskilligt i denna syn
på Strindberg, om också det psykologiska
"fall" han utgör är betydligt mer komplicerat
än vad ens den mest koncise stilist kan utreda
på ett åttiotal sidor. Det bästa i boken är inte
heller den något schematiska psykologien, utan
den klara och överskådliga genomgången av
Strindbergs böcker. Bedömningen är
utomordentligt väl nyanserad — och välgörande fri
från de moraliserande tonfall, som en gång var
kutym att anslå i bättre kretsar gentemot
tjänstekvinnans son. Egentligen är det endast
två böcker Linder har litet svårt att smälta,
"En dåres försvarstal" och "Svarta fanor",
trots att de tillerkännes vissa litterära
förtjänster. I själva verket hör de till
mästerverken i vår romanlitteratur — inte minst den
förstnämnda, vars karaktär av nyckelroman
man vid det här laget borde kunna bortse
ifrån.
Eljest är man inte så ivrig att dra fram
modellerna för Strindbergs satiriska
ungdomsarbeten. "Det bör rättvisligen ihågkommas",
säger Linder, "att även hans antagonister
långtifrån alltid stredo med blanka vapen." Nej,
de gjorde inte det! De förskingrade offentliga
medel, plundrade fattigdomen och talade stora
ord om "idealen" under utvecklandet av en
praktisk materialism, som vår tids stramare
livsföring har svårt att sätta sig in i.
Strindbergs åttiotalsskrifter blir inte fullt
begripliga, om man inte vet något om det otro-
-478
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
