Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 7. September 1942 - Thorsten Jonsson: Sommarns fullhet. Novell
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
THORSTEN JONSSON
SOMMARNS FULLHET
I hövolmen låg han stilla med nacken mot
mjukt hö. Stråna körde genom skjorttyget och
stack i huden, men inte så att det gjorde ont.
Han öppnade ögonen och hade himmel
ovanför sig, gråblå och ännu inte med
natthimlens genomskinlighet. Skymningen slöt sig om
honom mjuk som tröttheten i kroppen efter
cyklingen.
Han låg stilla och hörde långt borta, kanske
på andra sidan sjön och skogsranden, en
slåttermaskin svagt som en syrsa. Sedan slöt han
ögonen, och medan han såg in i ögonlockens
skimmer hörde han hur flickan rörde sig i
tältet.
På andra sidan tältväggen hade han henne
nära intill sig och hörde hur hon slog med
handen på sovsäckarna som hon brett ut över
det tunna granriset. Du, tänkte han ropa in
till henne. Du, höet, det luktar gott att ligga
i; men han låg stilla och hade hödoften sval
runt omkring sig och kände hur lårens hårda
muskelknutar darrade och löste upp sig
tinande. Mellan tygets trådar stack höstråna in
på ryggen. Kvällsvinden andades på honom.
Den kom stilla som när man blåser en fjäder
från kinden, och han lyfte upp huvudet och
såg hövolmarnas svartgröna mönster av kullar
över den slagna ängen. Ljuset hade tänts i ett
fönster i den vita gården som låg bakom
hallonbuskarna till höger om ängen. Ljuset stod
gult och stilla och kastade inget sken ut i
skymningen.
Han hörde pannan som ställdes på fotogen-
köket, och efter en stund var det något mackel
för hon började pumpa igen.
— Ska jag hjälpa dig? ropade han.
— Du ska ligga, hörde han hennes röst
genom tältväggen. Det är min tur i dag, sa
hennes röst.
— Jag kan hjälpa dig ändå, sa han
lättjefullt.
— Ligg kvar du, sa hon.
Han låg och tittade upp mot himlen. När
han inte längre hörde hennes tonfall inom sig,
kände han hur han av andetagen lyftes och
sänktes i en långsam sjöhävning upp mot den
blånande himlen och ner mot den mjuka
sommarvarma jorden. Han låg plötsligt mitt under
en ensam, blekt gnistrande sommarstjärna.
— Kan jag flytta ut fotogenköket? hörde
han hennes röst.
Han slöt ena ögat och såg stjärnan vassare
och vitare.
— Jag menar blåser det? frågade hon
genom tältväggen.
— Det kommer lite svagt ibland. Ställ det
i lä av ryggsäcken.
Genom tältväggen såg han otydligt hur
fotogenkökets blå låga rörde sig där inne. Lågan
kom ut genom tältöppningen, och sedan
langade hon ut en ryggsäck. Medan hon
jämkade på fotogenköket så att det skulle stå
stadigt, låg han och tittade på den susande blå
blomkronan, och skymningen var mörk
omkring den.
Hon reste sig upp och kom fram till honom.
501
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
