Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 7. September 1942 - Thorsten Jonsson: Sommarns fullhet. Novell
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
SOMMARNS FULLHET
lågt hukande gestalter. Det var halvmörkt och
han märkte att slåttermaskinen hade tystnat
för en lång stund sedan. Han låg och hörde
på hennes rörelser och det svaga slamret från
aluminiumpannan.
Sedan klarade han strupen och sa:
— När jag har dig åkande framför mig,
kan jag inte se på annat, hela dagarna. Jag
vet hur hela kroppen rör sig på dig. Ryggen
och höfterna och linjerna i knävecken och hur
du ser ut i midjan.
— Du skulle åka före, sa hon.
— Du djävlas med mig, sa han i skydd av
mörkret.
— Du försöker alltid ta i mig och komma
nära. Titta och ta i mig, sa hon. Du är så
outhärdligt allvarsam.
— Ja, sa han.
Han satte sig upp, och han såg vägen, som
de kommit cyklande på aftonen, ligga ljust
sommargrå, vit i halvmörkret. Nedanför
vägen smälte sluttningen och sjön ihop med den
blågrå skymningen. När han satt, kände han
hur vinden sakta drog över ansiktet och förde
undan hödoften och hade ny, lätt hödoft med
sig från hela ängen. Vinden kändes sval över
det heta ansiktet.
— Smörgåsarna är klara nu, sa hon. Får
man äta i fred om man sitter i närheten
av dig?
— Sitt var du vill.
— Jag har kokat svagt te så att du ska
kunna sova, sa hon. Det fanns bara ett ägg.
Det ska du få.
— Vad menar du med det?
— Att du ska få det. Var inte barnslig.
— Och förbannat vad du är klok och
fullvuxen, sa han.
— Ja då. Nu blir det månsken snart, sa
hon när hon stigit upp och kom emot honom.
Han vände på huvudet och såg hur hon kom
med pannan i vänstra handen, smörgåsarna i
en stapel på högra handflatan och muggarna
hängande i två fingrar under smörgåsarna.
— Vill du gå efter sockret? sa hon.
Hon ställde den ena muggen på marken
framför honom. Ägget låg på botten. Han tog
muggen i örat och satt och rullade runt ägget
nere i den. Sedan sa han:
— Lek inte med maten.
— Nej, just det, sa hon oberört. Gå efter
sockret nu. Det ligger kvar i ryggsäcken inne
i tältet.
Där inne var det alldeles svart. Han tände
en tändsticka och såg hennes gröna sovsäck
utsträckt på ena sidan om tältstången och sin
egen hopsydda gråa filt på den andra.
Sockerpåsen låg överst och han blåste ut tändstickan
intill fingertopparna. Påsen var nött och mjuk
som tyg av att ha rullats ihop och vikits upp
många gånger under en vecka.
När han kom ut såg han månens breda moln
av ljus över skogen på andra sidan sjön.
Längre upp var himlen djupt blå med avlägsna
sommarst j ärnor.
— Ta nånting åt mig att sitta på, sa hon.
Det är så vasst mot benen. Eller ta mina långa
byxor. De hänger på tältstången.
— Jag har sett det. Han sträckte in handen.
Djävla överklassböna, tänkte han.
— Drick teet medan det är varmt, sa hon
när han kom fram och räckte henne byxorna
och påsen.
Han satte sig i hövolmen bredvid sin gamla
grop och sjönk djupt ner i höet. Sedan han
satt sig till rätta reste hon sig och gick runt
hövolmen och ställde sig bakom honom.
— Jag ska bara byta, sa hon.
Han lade socker i teet och mot
sandalklacken knackade han ett litet hål i äggskalet.
Medan han skalade ägget med fingrarna
hörde han bakom ryggen det lätta
metallklir-ret när hon knäppte upp bältet i de vita
byxorna och ljudet när hon drog ut bältet ur
slejfarna kring midjan. Djävla överklassböna.
503
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
