Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 7. September 1942 - Thorsten Jonsson: Sommarns fullhet. Novell
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
SOMMARNS FULLHET
Han kom upp på vägen och såg att det var
mörkt inne i tältet. Hösåtarna stod i nästan
raka rader efter ängen. De hade långa skuggor
som sträckte sig hort mot nästa hövolm och
lade ett mönster av svarta sneda tungor över
den mångrå ängen. Hans egen skugga gick
över mönstret som en långbent svart fågel och
lyfte fötterna högt.
Vid tältet stod de kopplade cyklarna lutade
mot varann med framhjulen skevande ihop.
Hans ryggsäck stod kvar utanför, och han
klädde av sig i månskenet. Solbrännan syntes
inte i det vita ljuset. Den svala nattluften kom
emot huden, och när han såg sina lemmar så
vita av ensamhet, sorlade en rysning långsamt
uppför hans rygg och ut över höfterna,
smärtsam och skön som den han kände när han
kvävdes av musik. Liksom då försökte han
hålla kvar den, men den rann ur honom och
han stod naken i månskenet och började frysa.
Han tog på sig den svala pyjamasen och
gick in.
Inne i mörkret andades hon tyst och han
kunde inte höra om hon sov. Han låg stilla
på rygg, och sedan han legat en stund
ångrade han att han inte rökt en pipa till innan
han gick och lade sig. Månen syntes tydligt
genom tältduken, vit bakom vävens grågröna
skimmer. Han låg och tänkte på att helst
skulle han vilja ha plats i ett antikvariat. Han
funderade på hur det skulle vara: packa upp
stora lårar fulla med böcker som man aldrig
hade sett förut och blåsa dammet av dem.
Han harklade sig försiktigt så att hon inte
skulle höra det om hon också låg vaken och
försökte tänka sig antikvariatets lagerrum
stort och långt med bokhyllor och smala bås
emellan. Alla böcker som kom in skulle tas
emot av honom, tänkte han och försökte
somna och få en dröm av det, men hjärtat
kändes för hårt och litet och ombundet av
snören som skar in i det.
Genom den vakna drömmen hörde han ett
svagt dovt ljud långt borta. Han öppnade
ögonen och hörde det i mörkret, långt borta.
Det kom genom tältväggen ooh från marken,
och när han vred på huvudet och höll örat
mot jorden hörde han tydligt hästhovar.
Plötsligt närmade de sig och kom hårt
galopperande ur marken vid hans öra. De växte snabbt
och blev tunga och närmade sig tältet, kom
rakt emot tältet, jättelika och oemotståndliga
som ett lokomotiv. Han hörde att det var två
hästar ooh ofrivilligt tryckte han armbågarna
mot sidorna och väntade de breda hovarna
över sig.
De var mitt för, dånande så att det kändes
i marken, och sedan såg han ett ögonblick
deras stora skuggor över tältduken; och medan
de tungt galopperande hovarna avlägsnade
sig, hörde han små stenar och jordklumpar
sakta hasa och rulla utför tältduken och falla
ner på marken.
— Var det hästar? frågade hon i mörkret
med klar, lite gäll röst.
— Ja, svarade han oklart.
Sedan hörde han dem stå nere vid sjön och
frusta över vattnet. Han hörde att hon satte
sig upp och han urskilde henne otydligt i
mörkret.
— Kommer de tillbaka?
— Ja, men de kommer inte in hit.
Hon lade sig igen. Efter en stund sa hon:
— Jag blev rädd.
— Ja, svarade han.
Hon sa tveksamt:
— Jag har legat och väntat på dig.
Det är lögn, tänkte han. Det är lögn. Lögn.
Förbannad lögn.
Han svarade ingenting och vände på sig så
att han fick ansiktet mot tältväggen. Han låg
alldeles stilla och när hjärtat började bulta
mindre hårt slöt han ögonen och försökte
tänka på en flicka som var död sen två år
tillbaka. Hon var mjuk och varm och av att
507
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
