Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 7. September 1942 - Bokrecensioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BOKRECENSIONER
dialektik har blivit en samvetets dialektik.
Dubbelheten finns nämligen kvar, och mera
än vad Holmberg sett. Boken om Goethe och
Lotte ger en underförstådd kritik av Thomas
Manns nuvarande position som emigrant och
i skildringen av Goethes politiska hållning
ligger en stilla kritik av hans kyla och
omänsklighet, uttryckta i bristen på patriotism under
befrielsekriget mot Napoleon. Säkerligen har
Thomas Mann övervägt möjligheten av att de
nuvarande härskarna i Tyskland trots allt
skulle bättre representera landet än han själv,
och det ligger ingen ironi men väl ett mått
av samvetsnöd bakom, då han till sist förklarar
att han själv — Goethe-Thomas Mann — är
Tyskland, och inte de.
Och däruti har han obetingat rätt. Hans
politik är först och sist en fråga om
lojaliteten mot den tyska andligheten, där började
den med skriften "Friedrich und die grosse
Koalition" och där slutar den i de
amerikanska föredragen. Till det främmande
landet har han tagit med sig ett stycke av
Tyskland, och den bästa delen. Det ger något av
den varma grundtonen i Holmbergs bok, då
han ger uttryck åt förhoppningen att världen,
om den segrar över Tyskland, skall göra det
vid en tidpunkt, då "segrarna ännu inom egna
gränser äger det prov och exempel på
tyskhets möjligheter vars namn är Thomas Mann".
En bok som denna om Thomas Mann är
samtidigt en hyllning till det rätta Tyskland.
Gunnar Brandell
Bööks visdom
FREDRIK BÖÖK: Holbergs visdom och andra
danska studier. Bonniers 1942.
7:50.
Det är inget tvivel om att de studier, som
Fredrik Böök har samlat under titeln
"Holbergs visdom", utgör en värdig hyllning till
den danska sånggudinnan. Språket fängslar
som vanligt med sin fylliga klang, om nu
ookså en del ord verkar ditsatta utan inre
nödvändighet, enkom för jämviktens skull
eller för att ge upprepningarna deras heliga
tretal. Och den kritiska trosbekännelse, som
författaren lägger fram alldeles i början på
boken, är högst tilltalande. De stora
diktverken lever lika friskt i dag som för hundra eller
tusen år sen; det behövs inte några
förberedelser eller hjälpmedel för att förstå dem; det
väsentliga är att se på dem med klara ögon
och sträva efter att fatta deras eviga
budskap. Detta är Fredrik Bööks lösen, och han
följer den med framgång, nu liksom under
sin kritiska storhetstid, då den ledde honom
till lysande "Svenska studier". Det är hans
förnämsta egenskap: förmågan att förstå, att
snabbt slå fast diktverkens innehåll och följa
deras skiftande stämningar.
Då skulle han väl också lyckas fånga det
som glider så många ur händerna, lyckas tolka
dikten som konst? Men det är ändå inte det
han bryr sig om. Han har inte väl hunnit fram
till verkets kärna, förrän han går utanför det
igen och undersöker dess användbarhet i
yttervärlden. Det som han söker är ju
livsåskådning och levnadsregler. Och de författare
vinner alltjämt hans tillgivenhet, vilka står
närmast den visdom han själv har funnit i
sitt väsen eller förvärvat sig genom bittra
erfarenheter.
En diktare helt i Bööks smak är Ludvig
Holberg: han är borgerlig, samhällsbevarande,
jordbunden — eller kan i varje fall lätt tydas
på det sättet. Denna andliga släktskap låter
kritikern tränga djupt in i hemligheten med
hans förunderligt objektiva konst. Tolkningen
av "Jeppe paa Bjerget" verkar både fin och
slående riktig: det är inte frågan om att varna
för underklassen och inte heller att föra dess
talan; stycket ger först och främst ett
psykologiskt porträtt, och däri ligger dess värde. —
Men det lurar också faror i den stora
fränd-skapen: det blir lockande att känna igen för
mycket av sin egen inställning i de
diktverken. Det kan hända, att "Den politiske
Kandestøber" är riktad också mot de lärde,
som vill ge självsäkra råd för statens styrelse.
Men det finns ingenting som säger, att
Herman von Bremen företräder alla "de lärda
teoretici, de drivna dialectici, som sakkunnigt
behärskar litteraturen", att Holberg vill för-
5 BLM 1942 vii
553
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
