Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 8. Oktober 1942 - Tora Nordström-Bonnier: Guvernanten. Novell
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
allesammans nere på gatan. Och Emelie och
Engelberg blev ju riktigt onda på henne, det
kändes inte roligt att bli ansedd som en
dumbom av folk som annars höll henne för litet
mer, därför att hon rörde sig bland förnämt
folk. Den fina lilla Emelie och Engelberg som
alltid hade så bra reda på sig! Men det var
så där, när man bodde på landet. Man blev
en riktigt okunnig lolla, som de kunde slå i
vad som helst. Här i staden visste man
naturligtvis mycket bättre, vad som hände.
Hon tog tankspritt upp den gröna slöjan och
reste sig. Men hon borde väl gå i alla fall,
innan det var för sent. För sent för vad? Hur
skulle hon för resten kunna komma ut? Hon
kände sig så ensam. Om hon ändå kunnat fråga
friherrinnan. Hon vaggade klumpigt fram och
tillbaka i strumplästen mer lik en gammal
orolig björnhona än det djur, man annars liknade
henne vid. Det var i alla fall ljuvligt att sätta
de befriade fötterna på det svala golvet. Om
det bara inte varit greve Fersen, den
romantiske, vackre Fersen, som skulle varit den
stackars franska drottningen så kär!
Hon ville inte gå till spegeln och hon vågade
inte gå till fönstret. Hennes hjärta klappade
så förskräckligt hårt, det var det som
hindrade henne från att tänka. Till slut stod hon
ändå framför spegeln. Då hon fick se, hur hon
såg ut, alldeles grimlig i ansiktet av puder,
svett och tårar, glömde hon för ett ögonblick
greve Fersen. Så där kunde hon inte gå och
se ut. Hon torkade sig med näsduken och
draperade sedan hastigt den gröna slöjan så som
den svärmiska engelskan burit den. Det tog sig
riktigt bra ut. Den klädde henne. Den gjorde
henne yngre. Hon kände sig plötsligt mycket
säkrare på sig själv. En sån skurk. Ett sånt
odjur i människohamn, sade hon till sin
spegelbild, och menade Fersen. Att förge den rara
kronprinsen, som alla tyckte så mycket om.
Han ville väl själv regera förstås och det fick
han inte. Det var inte här som det hade varit
förr i Frankrike, där drottningarna tilläto sig
vad som helst. Han är ju ändå riksmarskalk.
Hade han varit oskyldig, är det klart att han
kunnat kalla på trupperna.
När hon sagt sig detta kände hon sig stark
nog att gå fram till fönstret. Ett nytt, våldsamt
skrän steg upp från den glödheta gatan. Hon
kom fram just som karlen med Manligheten
på mössbandet visade sig i fönstret en trappa
upp mittemot. Han höll ett vattrat, blått
sidenband i handen. Då han kände igen henne,
ropade han: ”Hejsan, tjockis, ska hon ha en
mackapär att linda om lilla magen?” varpå
greve Fersens ordensband flög ut i luften.
Tänk att han kände igen henne! Hon log.
Automatiskt sträckte hon också ut handen för
att uppfånga bandet, men kom för sent. Det
dalade sakta ner mot gatan och slets i bitar
innan det nått marken. Hon blundade och
tyckte att hon därvid hörde en hane gala
någonstans långt borta. Men det var ju
inbillning! Här fanns inga hanar som kunde gala
på Stora Nygatan? Och för vad? Hon hade ju
bara dragit på munnen åt en tokig karl och
räckt fram handen efter en förrädares glitter.
Det var tydligen fullt av folk i rummet
mittemot och munkbromadammen kom också fram
till fönstret och kastade ut andra troféer —
sammetsjackan, ordenskraschanen, den svarta
slängkappan, hårrosetten och halskråset, vilka
uppfångades under mängdens jubelrop. ”Ut
med mördarn!” skreks det, ”ta ner honom!
Vi vill vara med. Tror ni att vi nöjer oss med
grannlåten?” Mannen i flottans mössa gav
svar på tal. Han skildrade, hur mördaren satt
hopkrupen på ett bord längst in i en vrå och
lät sig flås på bara kroppen samt uppmanade
den ärade publiken att stiga på och hämta ner
sin älskare. Karlen var tydligt berusad och
hade sjömansblusen uppfläkt fram, så att
mamsell Hörberg såg den blottade, håriga
bringan. En blixtsnabb, okysk sekund undrade
hon hur en man egentligen var skapad...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
