Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 8. Oktober 1942 - Oscar Wieselgren: Selma Lagerlöf och Ellen Key
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
OSCAR WIESELGREN
år 1901, blev frågan emellertid verkligt aktuell
och bragtes då genom Alfred Dalins och
Fridtjuv Bergs energiska arbete in på det spår,
som omsider ledde fram till "Nils Holgerssons
underbara resa genom Sverige" och
"Svenskarna och deras hövdingar".
År 1898 slog Ellen Key ett stort slag för sin
estetiska och moraliska livsåskådning genom
utgivandet av essaysamlingen "Tankebilder",
där hon sökte giva ett samlat uttryck för vad
hon ville ha sagt i tidens stora och brännande
frågor. Lika livligt beundrad som kritiserad
kom boken redan från början att intaga en
central ställning i den litterära diskussionen
i vårt land. Så snart den utkommit skickade
Ellen Key ett exemplar som gåva till Selma
Lagerlöf, där hon satt borta i Falun, isolerad
från huvudstadskretsarnas livliga
problemdebatter och tidningspolemik. Boken måste ha
kommit i ett lyckligt ögonblick, ty Selma
Lagerlöf har efter allt att döma genast kastat
sig över den och börjat läsa den med en hos
henne ej vanlig iver. Sina intryck
sammanfattar hon i ett brev av den 8 december 1898.
Hon har börjat boken från slutet och i första
hand läst de subtila dialoger om konst och
diktning, som Ellen Key givit titeln "På
jaktslottet" i anledning av att hon där som talande
framfört en grupp av personer, härstammande
från den Löwenstiernska miljön i "Törnrosens
bok". Det förtjänar nämnas, att här på ett
ställe "Gösta Berlings saga" nämnes i nivå
med "Fänrik Ståls sägner", "Frithiofs saga"
och "Fredmans epistlar".
Selma Lagerlöf har, skriver hon, vid
läsningen av dessa betraktelser erfarit samma
"känsla av lyftande och medryckande
sympati" som då hon fördjupade sig i
verdandi-skriften om individualism och socialism. "Jag
igenkände de breda vyerna, som jag tycker om
både i natur och konst, stora tankar och ädel
känslighet." — "Det har varit mycket i dina
skrifter på senare år som jag ej tyckt om",
fortsätter hon, "och jag tycker mig just nu
förstå varför, bättre än jag fordom gjort...
Saken har varit att jag ej tyckt att uppsatserna
varit nog bra skrivna, framför allt ej
Missbrukad kvinnokraft. Men jag ser nu hur du
måste älska, när du skriver; du kan ej
kritisera, då blir du som oftast för hård, och ej
heller synes det mig ligga för dig att ge små
regler och råd för vilket slags arbete kvinnor
skall utföra eller icke utföra. Du får ej tvinga
din själ till sådant som den ej kan. Du kan
älska men ej hata, du blir oklar och
självmotsägande och du skaffar omkring dig en
atmosfär av hat och förtal, som ej kan passa någon
mindre än dig och som på intet sätt gör dig
gott eller de andra som angripa dig. Men du
har den stora gåvan att kunna måla lyckan,
att uppelda till framåtskridande, att ge tro på
framtiden, att egga till konstnärligt skapande,
du kan allt som är stort, skönt, positivt. Men
hata kan du ej; jag vet ej om du tar skada
till din själ av det, men du tar skada till din
talang. Du är en sådan jägare som (enligt
Blanche) skjuter bom på sparven men träffar
örnen. Kära Ellen, predika alltid för oss stort
och livskraftigt som du talat för mig i kväll.
Det känns som om nytt blod dansade genom
ens gamla lekamen, och det behöver man. Inte
skall du göra oss modlösa och småsinnade. Du
skall sätta de stora målen som man ej kan nå
i den närmaste framtiden men som dock
ovillkorligen föra en till sig. Stora mål äro som
solar, de lysa och attrahera; man kommer dem
aldrig närmare, men om de ej vore skulle man
irra bort i förintande mörker och köld. Det
är många av dessa saker jag vill att du skall
tänka åt oss."
Detta brev är märkligt icke blott genom sina
många fängslande iakttagelser utan också
därigenom att det visar Selma Lagerlöfs växande
självtillit och hennes ökade tro på sitt eget
omdöme. Tidigare har hon aldrig talat med
den lugna klarhet och den myndighet som
596
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
