Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 8. Oktober 1942 - Pehr Henrik Törngren: Den yttre och den inre Charles Morgan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
DEN YTTRE OCH DEN INRE CHARLES MORGAN
skyr först och sist något som annars gäller
för deras stora nationaltillgång: deras så
kallade sinne för humor. I sin nyssnämnda essay
ägnar han denna "sense of liumour" en
verkligt inspirerad avrättning. Ingen av de stora
män varöver England berömmer sig hade
någon "sense of humour", skriver han — inte
Shakespeare, vars muntra kvickhet ingalunda
var den sorts "sinne för humor" som
evinner-ligen söker avtrubba den andliga sanningens
skarpa egg. Inte Milton, inte Wordsworth, inte
Shelley, inte Nelson:
"Se bara på Nelson. Det moderna England
har klätt upp och skrivit om honom, tills de
fått honom till en avgud efter sin egen avbild,
liksom de gjort en avbild av Shaw genom att
tämja honom till sin bekvämlighet. Men
deras hjälte Nelson var inte tam; det var Byron
som spelade kricket för Harrow och överlevde.
Nelson var inte den som lät sig tämjas eller
anpassas; han vann sina sjöslag på sitt eget
vis, visade upp sin älskarinna inför världens
och sin hustrus ansikte, inkvarterade sig hos
hennes man, envisades att bära alla sina
ordensdekorationer vid Trafalgar, och kysste
sin flaggkapten — en känsloyttring så oroande
hos en nationalhjälte, att engelska herrar med
sinne för humor alltjämt hoppas att han i
själva verket bara sade ’Kismet, Hardy’. Men
den hårda sanningen är att Nelson var en
överkänslig och teatralisk egocentriker med tre
förlösande egenskaper: att han hade en
helhjärtad — och därmed också skapande — tro
på att Guds vindar fyllde hans segel; att han
hade geni där pysslingarna omkring honom
hade talang; och att han inte hade något sinne
för humor som kunde suga musten ur hans
tro. Han hade turen att härstamma från
sjuttonhundratalet. I dag skulle vi svårligen ha
kunnat låta en sådan man föra överbefälet över
flottan, ty det sinne för humor som numera
regerar oss undviker känsla och vision och
andlig resning, som mullvaden undviker solen."
Sinnet för humor är ingenting annat än den
väluppfostrade ljumma medelmåttans metod
att madrassera tillvaron gentemot de äkta
skapande andarnas oberäknelighet.
Det finns inte många engelska
nationaldyg-der som Morgan lämnar oantastade. Men
naturligtvis är han inte specifikt på jakt efter
det engelska; vad han vill åt är fariseismen,
de goda gärningarna, människans
egenrätt-färdiga tro på dygden i största allmänhet. Så
här skriver han om mänskliga ansträngningar
och strävan och viljeliv:
"Dessa stora uppgifter som människor
föresätter sig är alltid farliga. Att fortsätta dem
kan vara hyckleri och att överge dem en
annan form av hyckleri. Detta är på sätt och vis
sant om alla ovanliga uppgifter, stora eller
små, som vi väljer för oss själva. ... Det lönar
sig inte att tillfredsställa sina avgudar, de är
omättliga."
Så här yttrar han sig om gängse moraliska
värderingar:
"Vällustingar och knölar existerar
överhuvudtaget inte; orden är moralisternas
slagord, ilskna läten, och ingenting annat."
Så här ser han på species homo i allmänhet:
"Alla var de landsflyktiga, som glömt
varifrån de kommit, fångar som förgätit att det
fanns något sådant som frihet. ... Några av
dem hade kanske en dunkel känsla av att det
fanns något som hette skapande ande, men de
hade ingen förmåga att låta denna känsla
tränga fram till klart medvetande. Då och då
spökade den i deras bröst som en till hälften
glömd dröm som de inte kunde tolka. Så
länge de var unga, förde de kanske en
förvirrad kamp för att komma till rätta med
drömmen, de läste poesi och pysslade med
kärlek, utan att i någondera fallet våga hänge
sig helt, de förlorade sig i mystik och
vidskepelse, för att till sist falla i händerna på
charlataner och dårar. Andra hade hunnit stelna
mera. Hos dem var det naturliga
människodjuret kuvat och tämjt, guden i deras eget
bröst var glömd och övergiven."
En av Morgans gestalter utbrister:
"Folk gör allt vad jag säger åt dem, men vad
de älskar, det är någon som är så lik dem
själva att de kan få ha sitt döda blod i fred.
607
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
