Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 8. Oktober 1942 - Pehr Henrik Törngren: Den yttre och den inre Charles Morgan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
PEHR HENRIK TÖRNGREN
nek" och enligt Frank Heller betyder "åt de
allra oförsonligaste". Någon har kallat
Morgan för "prins på ärten", och det ligger ju
rätt nära till hands om den som — mitt i
ansiktet på alla anpassnings- och
älskvärdhetsläror — påstår att människor så gott som
aldrig kan förlikas med den yttre verkligheten,
med mindre denna till punkt och pricka
råkar stämma med deras högt uppdrivna och
extremt individualiserade krav. Men vid sidan
av den gängse tron på människans förmåga
att ta skeden i vackra hand, att stryka över
och gå vidare, finns det en motsatt riktning
inom människokunskapen som säger ungefär
så här: Varje människa är innerst inne
ungefär lika ömtålig för allt som går hennes
önskningar eller fordringar emot. Skillnaden
mellan dem hos vilka detta är uppenbart och de
andra är huvudsakligen den, att de senare har
oräkneliga camouflagemekanismer med vilkas
hjälp de döljer sina andliga f rätsår och
besvikelser, inte bara för andras ögon utan också
— och framför allt — för sig själva. Och
såren läks inte fortare för att de hålls
omsorgsfullt dolda, tvärtom. De människor vi kallar
levande är i stället de som ingenting nedtystar,
utan förblir medvetna om sin ömtålighet och
uppfattar den som en integrerande del av sig
själva, om man så vill en kantighet, men i så
fall en som enbart naturen själv och tiden —
ingalunda någon "egen vilja" — kan slipa
bort.
För den som är övertygad om att denna
psykologi gäller för det övervägande flertalet
människor och att den saknar tillämpning
endast på en liten minoritet enkla och
okomplicerade naturer — för honom blir detta drag
i Morgans människouppfattning en av dennes
stora tillgångar. Knappast någon har som han
förmått skildra det oerhört granntyckta i våra
innersta känslor. Minsta smul som
verkligheten avviker från vår fantasi eller dröm —
och fantasien eller drömmen drar blixtlikt
in sina spröt och försvinner in i sin inre
värld, ointresserad för att konfronteras med
verkligheten. Hemligheten består i att veta att
fantasi och verklighet inte annat än rent
undantagsvis kan förlikas, och i att därför aldrig
någonsin försöka att med den gängse
välvil-ligt-pedagogiska minen försöka tala förstånd
med sitt inre och tillhålla det att "man måste
nöja sig med vad man får". Ty det måste
man inte alls. Det gör inte Morgans gestalter
— inte Nigel Frew i "Portrait in a Mirror",
inte Sparkenbroke, inte Thérese Despreux,
inte Venetia Rydal i "The Empty Room". De
människor han skriver om är kanske
ytterlighetsfall, men det han har att säga är ändå
allmängiltigt. Människor är alltid finare
ut-differentierade än man vill tro, ibland så fint
och exakt som axet på en precisionsnyckel. Ju
ovanligare och ju krångligare en människa är
(och frågan är alltså om inte nästan alla
människor är ovanliga och krångliga), desto
svårare har hon att få en yttervärld som ens
hjälpligt stämmer med hennes inre värld, och
desto mer hänvisad blir hon därigenom till
denna inre värld. Tiden och "livet" kan
eventuellt avlägsna ens ojämnheter, men man kan
ingenting själv göra åt den saken.
Man kan nu invända ungefär så här. Låt
vara att det kanske är riktigt, allt detta som
kompensationspsykologien lär oss om
människors sårbarhet och de fonder av
otillfredsställdhet som oftast gömmer sig bakom
skenbart välanpassade sociala fasader. Låt vara att
flertalet former av gemenskapsliv kanske inte
tål att närmare skärskådas i fogarna utan
visar sig vara dåligt hopskarvade. Låt vara att
människorna i kollektivismernas tidsålder
kanske är om möjligt ännu ensammare än förut.
Allt detta må vara sant, om också ingen
särskilt uppbygglig sanning, och det kan till nöds
vara nyttigt att åter hålla fram den till
beskådande. Men hur kan någon som hyllar en så
individualistisk psykologi samtidigt framträda
612
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
