Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 8. Oktober 1942 - Pehr Henrik Törngren: Den yttre och den inre Charles Morgan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
DEN YTTRE OCH DEN INRE CHARLES MORGAN
och skriva om — kärlek? Finns det kärlek
utan anpassning?
"Finns det kärlek med anpassning?" I
denna motfråga kan man sammanfatta det svar
Morgan skulle ge. Anpassning är för honom
— inte alls en halvhet eller en förbrytelse
eller ett förräderi mot den egna
personligheten, utan helt enkelt en fysisk omöjlighet.
Ingen människa kan av sig själv anpassa sig.
Det finns bara två sorters människor: de från
vilka visionen försvinner så att de går vilse i
mörkret, och de hos vilka den stannar kvar.
Till vilkendera kategorien man hör beror inte
av en själv utan av ens öde. De förra blir
halva och oförmögna, men inte mindre halva
i sin kärlek än i hela sitt övriga liv. För de
senare är visionen allt, och kärleken bara en
dess enskilda inkarnation — en inkarnation
som trots sin bräckliga tillfällighet är i stånd
att, så länge den existerar, ta visionens plats,
livnäras av den, och i sin tur åter livnära den.
Problemet är inte hur man skall bära sig
åt för att älska; det finns inget sådant
problem. Problemet är att finna sig själv, och
sådant är inte människoverk. Två människor kan
inte komma varandra närmare än när vardera
på sitt håll är helt och fullt och okuvligt sig
själva i varje fiber. Varje föreställning om en
sorts gemenskap som innebure ett uppgående
i varandra är osann romantisering. Man kan
ännu en gång erinra om i vilka ordalag
Morgan talar om ensamheten:
"Födelse och död är ensliga ting; tanke och
växt är ensliga ting; varje slutlig verklighet
i en människas liv är enbart hennes och kan
icke meddelas. Så snart hon upphör att vara
ensam, avlägsnar hon sig från realiteter. Och
ju mer hon identifieras med andra, desto
längre bort kommer hon från sanningen."
Det ligger snubblande nära, både för
Morgan själv och för den som söker uttolka
honom, att utifrån utgångspunkter som dessa
glida över i att underskatta det tillfälliga och
det fysiska och därmed definitivt överskrida
gränsen till det som är jolmigare än allting
annat: skönandlighet. På kärlekspsykologiens
område kan det se ut som om Morgans
framhållande av den andliga närhetens oberoende
av — och stundom oförenlighet med — den
fysiska närheten är besläktad med trubadurers
och gymnasisters bleksiktigt erotiska poesi.
Ändå förstår man Morgan mycket illa om
man tror att han tänker i sådana banor. Det
fundamentala för honom är inte den ena
människans dyrkan av den andra. Det
fundamentala är här som överallt en enda sak:
singleness of mind.
Inte ens själva kärleksakten "förenar".
Morgan säger också detta, och han säger det utan
spår av vare sig den cynism eller den
resignation som man eljest brukar finna inlagd i
påståendet. Han tar det i stället helt lugnt
som ett naturens grundfaktum, och han är
närmast förvånad över att det inte sedan
långliga tider har ingått i det allmänna
medvetandet. Och när han gör en distinktion mellan
älskog med och utan kärlek, så blir den en
annan än den vanliga:
"När vi ligger med kvinnor, ser de in i våra
ansikten och frågar vad vi tänkte på i den
sinnliga höjdpunktens ögonblick och i den
efterföljande befrielsens. De har sett isolering
i vårt ansiktsuttryck, men de vill att vi skall
svara att vi tänkte på dem. Kanske svarar vi
så, men det är inte sant. Det faktum att vi
älskar dem utesluter dem tillfälligt och ger oss
frihet inte bara från dem utan också från vårt
eget kroppsliga hölje. Det är en mycket enkel
paradox, att fastän vi i det ögonblicket kan
förbli medvetna om en kvinna som är oss
likgiltig — det vill säga: förbli jordbundna av
hennes -och vårt kött —, så undkommer vi
genom ett outsägligt under från den kvinna
vi älskar. Hon har makten att befria oss, det
är allt; det är en underbar makt."
Det finns ingenting som bryter människans
fundamentala ensamhet. Ensamheten "skall"
inte brytas eller övervinnas; den kan inte bry-
613
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>