Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 8. Oktober 1942 - Pehr Henrik Törngren: Den yttre och den inre Charles Morgan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
DEN YTTRE OCH DEN INRE CHARLES MORGAN
vilka man mindre kommer i håg själva den
bestämda handlingen än de förebådande
stämningar som föregick den. Visserligen minns
man handlingen; i ens erinring framstår det
klart: så sade jag, så gjorde jag, så gick det.
Men minnesbilden är historisk, och längre
fram i livet när man berättar förloppet har
man en känsla av att det hänt någon annan.
Handlingen föregicks emellertid av
sinnesstämningar, vilka vi då inte lade märke till
men som efteråt förefaller ha varit profetiska,
ungefär som feberkänningarna före en
sjukdom. Och när vi ser tillbaka på dessa
stämningar, uppfattar vi dem inte som förgången
historia, som objektivt iakttagbara händelser
i en avlägsen ungdom, utan vi återupplever
dem på nytt, med bultande hjärta eller
sammansnörd strupe liksom första gången. Vi står
med ens mitt uppe i timmarna före krisen,
förnimmer ånyo deras löfte eller varsel, och
darrar inför det som skall hända."
Huruvida detta är förmer än Turgenjev och
Proust må överlämnas åt litterära kritici att
avgöra. Ett är säkert: det är i varje fall
förmer än Freud och Adler. Rader som dessa
innehåller upptakten till en hel psykologi, en
lära om det mänskliga livets ödesbundenhet.
Längre fram, i "Sparkenbroke", har denna
linje i Morgans åskådning blivit klarare. Han
deklarerar nu:
"Till den nya livsformen framför honom och
den befrielse han kände den medföra hörde
också att han inte på förhand skulle
intellektuellt planlägga sina handlingar. Geniets
väsen framstod för honom som förmågan att
passivt låta sitt inre bearbetas och strömma
ut. Ty vad en människa gör med vilja och
förstånd är lika begränsat som hon själv; hon
kan inte ge mer än hon har inom sig. Men
vad hon mottar är av gudi eller av djävulen,
och när det strömmar in i henne, strömmar
det därmed in i mänsklighetens fantasi."
Detta är ännu inte fullmoget. Avsikten att
icke planera är ju själv i sin tur en plan;
denna nya livsform är inte helt äkta förrän
den gått människan så i blodet att hon lever
i den utan att reflektera däröver. Och inte hel-
ler äger det sin riktighet att denna livsstil vore
något åt geniet förbehållet; den ligger inom
räckhåll för varje människa, hennes
förutsättningar i övrigt må vara stora eller små. Den
nya betingelse som krävs är bara en (fast det
är kanske förfluget att säga "bara" om den!):
hon måste i avgörande punkter ha gjort den
grundläggande erfarenhet som enklast uttrycks
i orden: människan spår, och gud rår. Hon
måste ha fått sitt jagbegrepp omvandlat från
grunden, så att ordet "jag" för henne inte
längre frammanar någon föreställning om en
autonomt styrande kraft, utan enbart bilden
av ett föremål bland andra föremål, en tingest
kretsande någonstans mittemellan atom och
himlakropp, fullkomligt lika bunden av sina
lagar som de av sina.
Med större enkelhet, utan det lite ansträngda
röst- och känsloläget från "Sparkenbroke",
skriver Morgan i "The Voyage":
"Att ta livet på detta sätt, inte forcera fram
det, inte planera, bara ta det .sådant det kom,
var för Barbet mer verkligt än att leva enligt
det som andra människor kallade sina
realiteter. Men han visste att detta accepterande
endast var möjligt i hans inre. De yttre
realiteterna lät sig inte sparkas omkull; varken
vrede eller trots, varken planer eller viljeakter
kunde upphäva eller överskrida dem, endast
naturens egna impulser."
Också innehållet har här — halvt omärkligt
— förvandlats: vad som nyss var program och
avsikt har här blivit insikt och nödvändighet.
Men inte ens därmed är utvecklingskurvan
slut, den har en fortsättning: insikten kan bli
så självfallen att den inte behöver uttryckas i
formler utan direkt och omedelbart visar sig
i handling och skeende.
I Morgans böcker är detta verkligen delvis
också fallet, särskilt inom deras "inre
arkitektur", relationen mellan handlingens
förutsättningar och dess upplösning. En kritiker
— Henning Söderhjelm — har invänt mot
"The Fountain" att dess kärlekshistoria till-
615
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
