Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 8. Oktober 1942 - Teater och film
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TEATER OCH FILM
Rid i natt! av Vilhelm Moberg. Dramatiska
Teatern.
Det tycks vara frestande för nutidens
författare att utnyttja ett och samma stoff först
för den episka och sedan för den dramatiska
formen. Resultatet kan bli gott, men om det
som fallet oftare är inte blir det, så är ju detta
ingenting att förvåna sig över. Den
konstnärliga skapelseprocessen blir sällan lika intensiv
andra gången som den första. När stoffet tas
upp på nytt gör materialet inte längre hårt
och eggande motstånd, det fogar sig viljelöst
efter diktaren, som redan äger det och kan
göra vad han vill därmed. I stället för en
originell nyskapelse uppstår en reproduktion,
levande tablåer som på sin höjd äro ägnade
att tillfredsställa publikens behov efter
illustration, dess nyfikenhet att få se hur romanens
figurer ta sig ut i kött och blod. Sådana
dramatiseringar böra närmast jämföras med
filmatiseringar, de äro ersättningsvara och
vanligen en spekulation i romanberömmelse.
Folk som inte orka läsa romanen och själva
i sin fantasi konkretisera dess innehåll få den
till livs i förkortad dramatisk digestupplaga
och författaren drar ytterligare litet nytta
av sin idé. Av dylika dramatiseringar är
repertoaren världen runt för närvarande fylld;
gammalt och nytt men givetvis alltid berömt
snickras om till behändiga dramatiska
synopsisar, tillrättalagda för en publik som håller
på att glömma konsten att läsa och blivit vand
vid att få sig allting serverat i bild. Man är
böjd att beteckna hela denna
dramatiseringsmani som en parasitföreteelse som håller på
att suga musten ur både dramat och romanen.
Vilhelm Mobergs dramatisering av "Rid
i natt!" är väl inte ett offer åt den här
påtalade konjunkturen, men ur konstnärliga
synpunkter får den nog betecknas som en
överflödsgärning. Den är en blek kopia av
originalet. Psykologiskt föreligger dock synnerligen
förmildrande omständigheter. Eftersom roma-
nen inte är skriven uteslutande på konstnärlig
inspiration utan också på politisk indignation,
har författaren velat utnyttja varje lägenhet att
komma till tals med publiken. I dramat är
tendensen till och med ändå klarare understruken
än i romanen och bör inte kunna undgå någon.
Den ges nu också tillfälle att verka direkt på
massan, diktaren talar från scenen som från
en tribun.
Innehållet i "Rid i natt!" har många
dramatiskt användbara ingredienser, en idékamp som
ställer figurerna i harnesk mot varandra och
i vilken hjälten offrar sig, dymedelst
framkallande tragediens hälsosamma rening. Men
någon tacksam tragedifigur är Svedjebonden
likväl inte, eftersom hans undergång inte är
förberedd av någon inre strid. Man vet var
man har honom från första stund, och det blir
aldrig fråga om varför han möter sitt öde,
endast hur. Man beundrar och gillar honom
som den präktiga karl han är, men som
scenisk gestalt blir han rentut sagt ointressant.
Intresset överflyttas i stället till åldermannen,
som verkligen har en samvetskamp att
utkämpa. Styckets bästa scener utspelas kring
honom, men i sista akten är han redan
förbrukad, en utstött man vars rätta plats är
i kulisserna. I denna akt är det programmet
som är den verkliga huvudpersonen, och
program bli lätt deklamation. Stångehustruns
tröstande ord till sin dotter och böndernas
resningsappell i sista tablån äro förträffliga till
sin innebörd, men någon dramatisk sanning
äga de inte. Hela pjäsen vacklar olyckligt
mellan realism och symbolism, men hur teatraliskt
Brändebolsbönderna än må ha uppfört sig då
och då förut i pjäsen, är man inte riktigt
förberedd på all den mäktiga deklamation som
utvecklas under ovädersskyarna vid
byabrun-nen strax innan ridån faller. Det ställer sig
litet annorlunda i romanen, där berättaren och
inte figurerna får ha hand om den symboliska
utläggningen av texten.
Man önskar alltså att Moberg vid sin över-
4 BLM 1942 VIII
617
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
