Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 8. Oktober 1942 - Teater och film
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TEATER OCH FILM
motbjudande utslag av den mänskliga
egoismen. Dyngbaggen och hans fru äro fyllda
av salighet och ängslan över sin mödosamt
samlade förmögenhet, som ingenting annat är
än en stinkande gödselboll; gräshopporna äro
näpna i sin pladdrande och daltande
bosättningsglädje, men för andras olycka ha de inte
en tanke till övers; dolkstekeln är den duktige
familjeförsörjaren som mördar för att göda
sin avkomma; parasitstekeln agiterar för
rättvisare fördelning av ägodelarna men begagnar
första tillfälle att äta sig sprickfärdig av andras
förråd. Äta och ätas är livets lag i insekternas
som i människornas värld. Och det lönar sig
inte för människan att yvas över sin högre
sociala organisation. Det blir uppenbart när
gästen från människolivet konfronteras med
myrsamhällets grottekvarn, en kusligt
framsynt illustration till den moderna totalstaten,
där individerna äro själlösa robotar under en
ledare besatt med världserövrarplaner.
Stycket mynnar trots allt ut i en bekännelse
till livet, men till ett bättre, på solidaritet
och hjälpsamhet grundat liv. När det skrevs,
just som återuppbyggnadsarbetet efter förra
världskriget kommit i gång, hade denna
demo-kratiskt-optimistiska förkunnelse en öppnare
väg framför sig än nu, vilket inte hindrar att
diktarnas ärende går fram även i dag. Sedan
är det en annan sak att epilogen i sin
wag-nerianska mystik och omtuggning av
ledmotivet är sceniskt föga tillfredsställande. Det
tar en orimlig tid för styckets idé att
kristallisera ut sig, och när den äntligen ligger där
fix och färdig, visar den sig vara föga
revolutionerande. Att världen är ond men med litet
god vilja borde kunna vara åtskilligt bättre
ha vi ju litet till mans kommit underfund med
utan att ligga på magen i gräset och studera
insekterna.
Framförandet ställer stora krav, som
Vasa-Teatern uppfyllde förvånansvärt bra. Den
händige Rune Lindström hade gjort dräkter och
dekorationer. Rent konstnärligt stodo
dekorationerna inte vidare högt, men de voro
fyndiga, vilket i ännu högre grad gällde
dräkterna. Än större ära av att föreställningen gav
så god illusion tillkommer regissören, den unge
akademikern Gösta Folke, och koreografen
Birgit Cullberg. Det räcker inte att bara vara
utklädd om man skall föreställa insekt med
någon framgång, plastiken och åthävorna äro
betydligt viktigare. När därtill de uppträdande
inte voro medlemmar av Joossbaletten utan
helt vanliga skådespelare, måste man beundra
resultatet. Allra bäst voro i det hänseendet
scenerna ur myrornas rike. Det kan vara
onödigt att bland insekterna utpeka någon viss
prestation som särskilt betydande, det skulle
i så fall vara Gunn Wallgren, som väl aldrig
haft en i all dess litenhet svårare och fysiskt
mera påfrestande roll men löste den med
mästerskap. Styckets människa var Victor
Sjöström, som hade den otacksamma uppgiften
att upplysa publiken om vad den redan kommit
underfund med. Han var praktfull till
apparition och djupt gripen av sin skapelse, men
fastän hans stämma brusade som en hel
orkester och hans fysionomi gav rembrandtska
associationer, kunde han ju inte helt få oss
fångna. Georg Svensson
Kaspers död av Ingmar Bergman. Stockholms
Studentteater.
Ingmar Bergmans debutpjäs är i sin stil
närmast expressionistisk med vissa
anknytningar till Hjalmar Bergman. Uppslaget
påminner om "Det gamla spelet om Envar", som
ruskade om de onda samvetena under åren
kring det förra världskriget. Den gången
hoppades man — på teatern — att det stora provet
skulle sluta lyckligt för själen, men Ingmar
Bergman vågar inte öppna några ljusa
perspektiv. Kasper i hans pjäs försöker hålla sig
kaxig så länge som möjligt men blir
obönhörligen avförd till helvetet.
Särskilt upplyftande är det inte med sådana
broderier på fromma tankar som detta, där
det kristna perspektivet bara tjänar som
artistiskt hjälpmedel. Tanken i skådespelet är att
det orätta man har gjort, det kommer man
inte ifrån hur mycket man än pratar, och det
tränger sig på inifrån. Temat är moraliskt men
inte nödvändigtvis kristet, och det skulle ha
framträtt klarare om författaren i början av
pjäsen inte försökt betrakta jordelivet så som
moraliteten gör. Där är det subbor och syndare
som hojtar och svär, visar låren ooh super;
men detta jämförelsevis oskyldiga leverne har
ingenting med Kaspers egentliga synder att
göra. Sedan kommer Kasper på tu man hand
med sitt samvete, och då får Bergman någon-
620
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
