Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 8. Oktober 1942 - Bokrecensioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BOKRECENSIONER
Uuno Kailas som prosaist
UUNO KAILAS: Rökskuggan. Efterlämnade
noveller. Med inledning av Th.
Warburton. Gebers 1942. 4: 50.
Det finns olika kriterier på stor
författarkonst. Ett av de säkraste är när en författares
ord verkar som sporrhugg på blivande
diktares egen litterära ambition.
En sådan författare var Uuno Kailas. Han
är den unga finska diktens stora inledare;
inom finskt språkområde har han spelat
samma roll som Edith Södergran inom
Finlands svenska litteratur. Det ges stort
föredömligt liv. Såsom Vilhelm Ekelund har sagt:
det största är att tända eld i ungt, tappert
blod. Men det ges också stor föredömlig konst,
om vilken man kan säga detsamma.
Emellertid är Kailas föga känd i Sverige.
De litterärt initierade vet att han var en tidigt
bortgången poet, omnämnd här och var i
essäer från Finland och presenterad genom
några dikttolkningar — bl. a. i BLM
dödsåret 1933 av den lysande finländske
litteraturkritikern Erik Kihlman, som själv någon vecka
efter dikternas publicering mötte sitt förtidiga
öde. Men något annat vet man näppeligen om
Kailas — därför att lyrik aldrig helt kan
översättas, lyrik förblir i grunden ett förseglat
rum för den som inte har i sin hand
ursprungsspråkets nyckel.
Men nu har Kailas’ prosasaker blivit
utgivna på svenska, korta noveller och skisser,
sammanställda ur hans litterära kvarlåtenskap
av hans vän Olli Nuorto och översatta av den
finlandsvenske kritikern Th. Warburton, som
försett översättningen med en utmärkt
inledande essä. Säkrare än genom några aldrig
så lyckade dikttolkningar kan man här få ett
grepp om honom, direkt erfara hans genialitet
och lära känna honom som människa — och
ändå är detta bara torson, som han aldrig
hann godkänna eller kanske ens aldrig hade
godkänt till tryckning. Det låter oss ana vad
hans lyrik var värd.
Kailas kunde, sådan han framträder i sina
noveller, kallas den finska litteraturens Poe.
Säkerligen var den underbare amerikanen inte
obekant för honom. Men påverkan från Poe
var bara ett incitament, en bidragande
anledning för honom att kalla fram vad som helt
var hans egendom. Bakgrunden för hans
diktning är ett liv, mot vilket alla onda makter
tycktes ha sammansvurit sig. Han var en
fattig småbrukarson, som ständigt plågades av
ekonomiska bekymmer och som därtill bar
inom sig fröet till en sinnessjukdom, som
efterhand tog allvarsamma former och för en
tid bragte honom på sjukhus. Med ett klart
och oförskräckt intellekt belyste han sin själs
irrvägar och lyckades genom en ihållande
viljeanspänning, om också inte kuva
demonerna, så i varje fall behärska dem. Vad all
hans lågande och tappra livsvilja däremot inte
mäktade med var att bryta attacken från en
annan stor fiendes sida, lungtuberkulosen.
Den förde honom vid ännu icke fyllda 32 år
i graven — såsom den åtta år tidigare hade
gjort med Edith Södergran. Hans sista
litterära arbete, för vars skull han på ett
ödesdigert sätt uppsköt en resa till södern, var en
översättning till finska av Fritiofs saga.
Om denna mångåriga kamp mot "natten",
både i fysisk och andlig mening, berättar
Kailas i sina noveller mer än i sina dikter.
Han talar visserligen endast undantagsvis
direkt om sig själv, men i de människoöden han
skildrar har han förtätat egna inre
erfarenheter. Hans gestalter äro så gott som
samtliga av "den själfulla ras", som bär sin olycka
inom sig själv. Deras sinnen äro känsliga,
överkänsliga, men på ett särskilt sätt:
intrycken gräva sig in i sinnet som i mjuk lera,
■632
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
