Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 8. Oktober 1942 - Bokrecensioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BOKRECENSIONER
full av omtagningar och återblickar, är aldrig
tvärsäker i sina påståenden utan trevar sig
fram mot den verklighet författarinnan vill
åt: det var så — nej, kanske inte så utan
så. Stilen lindar tag om det skildrade
försiktigt och långsamt som en klängväxt fingrar
sig uppför sitt stöd. För dagrar är denna stil
mycket känslig och överdriver gärna deras
mörker eller deras genomskinlighet, och små
avsnitt av natur skildrar den med ovanlig
sensibilitet; särskilt levande är några sidor
om när regnet kommer över prästgårdens
trädgård, även de en smula jacobsenska. Det är en
stil som dyrkar adjektivet med en viss
febrighet. Boken är inte något mästerverk, men den
har konstnärligt allvar och innehåller mycket
som är värt att läsas. Dess personlighet är
lite tung, ömtålig och plågad av fulheten i
mycket mänskligt; den rymmer också en
renhet och ett stillfärdigt medlidande med det
ofullgångna som är mycket tilltalande.
Thorsten Jonsson
Köpmän och krigare
INGEGERD STADENER: Öster om
lustgården. Wahlström & Widstrand
1942. 9: 50.
PELLE SOLLERMAN: Köpmannen vid Lilla
Strandporten. Bonniers 1942.
6:50.
Ingegerd Stadener, som i fjol väckte en
del uppmärksamhet med en berättelse som
hade den subtilt pekoralistiska titeln "Och
ingen ser att min daphne blommar", är ingen
likgiltig författarinna. Man kan inte utan
reservationer säga att hon skriver bra; hon
sovrar illa, hon är alldeles för planlös och
ryckig och följer ofta i sin disposition den
vardagliga principen "Apropå honom ja". Men
hon har ibland en häftig, inte så taktfull men
fri och vaken naturlighet, som gör intryck.
Hon har upplevt miljöer personligt och
reagerar med eftertryck när hon skriver. Ibland kan
hennes borgerliga miljöskildringar bli en smula
lika Olle Hedbergs, inte så intelligenta, inte
så konturfasta utan hurtiga och slängiga, men
lika spydiga och nästan lika träffande. Hennes
kvinnlighet verkar stark och mycket sund; om
de problem och de glädjeämnen som hör ihop
med sinnlighet skriver hon gärna och
fördomsfritt, med en öppen, balanserad
upptagenhet. Vid sidan därav har hon också vad man
kallar andliga intressen. De ligger på
oxford-grupprörelsens linje men är inte påstridiga
utan mera stillsamt stämningsbetonade; i
kyrkan är det så vilsamt.
Hennes nya roman, "Öster om lustgården",
handlar om en oerfaren och lite blek ung
flicka som gifter in sig i en massiv släkt, där
pappa är präst och sönerna militärer. Maken,
Axel Hallman, är knöl- och karlaktig, grov
i mun, duktig på hästryggen, vid bridgebordet
och vid punschkylaren och obegåvad i sängen,
en kärnsvensk och väl träffad typ. Romanens
uppgift är att skildra hur hustrun Margareta
utvecklas och så småningom lär sig att
dominera sin make; hennes praktiska begåvning får
övertaget och slutligen blir hon till på köpet
författarinna. Förändringen är inte på långt
när lika bra tecknad som utgångsläget, och
porträtten av Askungen som vissångerska, som
författarinna och som klok kvinna har blivit
lidande på att Ingegerd Stadener med så stort
välbehag har tänkt sig in i hur roligt det är
att vara omgivningen överlägsen.
Men det skulle ju kunna gå an om inte
Margaretas och andras själsomställning i slutet
av boken kommit så abrupt. Av en
karaktärsfast läkare blir Margareta mitt under en svår
förlossning omvänd till att hävda sig mot den
dominerande och själviska familjen; hennes
supige svåger blir av en oxfordläkare omvänd
till ordning och stadga; hans före detta fru
börjar mera i stillhet finna vederkvickelse i
bönen. Man känner farhågor: hur ska det gå
med Axel? Och det blir värre än man tror;
Axel blir omvänd genom rysk-tyska pakten.
Hans knölighet berodde nämligen på att
officersyrket har varit missaktat. Nu ska samhället
erkänna honom, och då blir han en god och
förstående familjefader.
Sett mot bakgrunden av Ingegerd Stadeners
obestridliga litterära förtjänster, är slutet på
hennes roman chockerande; det är en gåta att
en ganska begåvad författarinna har kunnat
skriva ihop någonting så korttänkt.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
