Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 8. Oktober 1942 - Bokrecensioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BOKRECENSIONER
en gång har börjat, kan de fortsätta kampen
efter nederlaget. Det kan hjordmänniskor, en
ledares efterföljare, inte göra, ooh därför
blir det alltid hjordmänniskorna som vinner
drabbningarna och de fria människorna som
vinner krigen."
Detta är ju uppbyggligt att höra, men är
det inte litet för trosvisst? Det finns nog inga
mystiska instinkter som sörjer för att folken
bevarar sin frihet och värdighet. Situationen
kan kanske vara farligare och vanskligare än
Steinbeck riktigt vill inse. Vad som i och för
sig är hans styrka, hans varma mänsklighet
och hans tro på en sådan i folket inneboende
mänsklighet, blir i denna bok närmast en
svaghet. Det märks tydligast i hans
framställning av ockupationsmaktens företrädare, där
beskedligheten rentav verkar bestämd av
tvångsneutralitet. Steinbeck tycks av naturen
oförmögen att förstå den människotyp som
det urspårade Europa alstrat, människor som
systematiskt utdanats till våldsautomater och
finner sin självhävdelse i underkastelsen under
statens hänsynslösa maktvilja. Denna
oförmåga tar bort mycket av kraften och
innebörden i det drama han försökt gestalta.
Steinbeck är numera en skicklig konstnär
och som vanligt är han ute i behjärtansvärda
syften. Hans senaste bok är ett återhållsamt,
välmenande litet konstverk. Men det är
alltjämt något hos honom som man nödgas resa
invändningar emot: en viss brist på skärpa, på
kritisk realism just i hans idealitet,
medkänsla och mänsklighet. Det är en brist som
ständigt ger en förrädisk mjukhet åt själva
kärnan i hans böcker. Artur Lundkvist
Europa före kriget
FREDERIC PROKOSCH: Skyar över Europa.
Översättning av Arvid Brenner.
Tiden 1942. 10:—.
Philip, Prokosohs vandrarjag i "Skyar över
Europa", blir en dag tillfrågad av sin gåtfulla
älskade Saskia om hurdant Amerika är, och
han finner det svårt att svara i tydliga ord.
Det Amerika som européer föreställer sig när
de talar om amerikanisering, det är, tänker
han, bara ett blankt och hårt skal av
civilisation som omsluter en formlös substans, "letar-
gisk men rastlös, vek men brutal, mekaniserad
men primitiv, blind men målmedveten". Man
förnimmer den men kan inte analysera den;
man hör den brusa som en lönnlig vildmark.
Av detta svårdefinierbara amerikanska, som
gör Faulkner till något annat än en modern
sydstats-Dostoj evskij, Hemingways stil till något
annat än de franska förebilders som han tagit
intryck av och Farrell till något annat än en Zola
med modern sociologisk underbyggnad — och
som trots alla inbördes olikheter kan
förnimmas såsom en gemensam egenart hos de
moderna amerikanska författarna — av det
har Prokosch själv inte mycket. Sitt intresse
för det primitiva har han tillfredsställt främst
i sina asiatiska studier, och där är det
tillsatt med åtskilliga österländska kryddor.
Föreningen av vekhet och brutalitet är inte
karakteristisk för honom; i den nya romanen ser
man det tydligast i det spanska avsnittet, som
iakttar kriget utan att gå upp i dess förvivlan
och dess extaser — Prokosch känner inte den
spänning mellan human medkänsla och
grymhet som gör att Hemingway slår och träffar
så hårt. Prokosch är heller inte rastlös och
mekaniserad, och den letargiska och dröjande
sidan av hans natur har en tydlig europeisk
färg; den är förtrogen med pariskaféerna och
med landskap som liknar dem där den tyska
romantikens hjältar vandrade och älskade.
Den nya romanen av Prokosch är en
samling intryck från Europa före det stora krigets
utbrott, avspeglade i den sensible och proteiske
Philips upplevelser: i Paris, i München, i en
alpby nära Salzburg, i Florens, Monte Carlo
och Barcelona. Romanen sammanbinds av
berättelsen om Philips kärlek till Saskia, en
rutenska i Paris. Som vanligt hos Prokosch
är hennes gestalt en förening av symbol och
psykologisk verklighet. Hon förkroppsligar den
sida hos honom som är artificiell, lite
parfymerad, behagsjuk i sin förmåga att
förvandlas, att glida undan och plötsligt uppträda
i ny och tilldragande gestalt. När Saskia genom
lidandet förlorar sin attraktiva skönhet men
i stället vinner i mänsklighet, döljer detta
under sin yta historien om hur Prokosch själv
av tidens ångest berövas en del av sina
artistiska attityder. Hade ramberättelsen om Saskia
inte rymt detta innehåll skulle den ha varit
prövande, ty som psykologisk studie är denna
637
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
