Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 9. November 1942 - Ivar Lo-Johansson: Älgskyttarna. Ur en outgiven statarroman, ”Narkissos”
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ÄLGSKYTTARNA
verkningar hade gått fram med femtio och
sextio års mellanrum, men de hade inte haft
mycket att ta. Vägar saknades fullständigt.
Inte ens ur natursynpunkt kunde omgivningen
göra någon särskilt glad. Endast
övergivenheten, tomheten, magerheten hos marken gjorde
ett mycket starkt intryck. Lika bördig som
den öppna jorden, lika vanlottad syntes den
slutna. Man förstod här, om icke förr, hur i
ett landskap med mångtusenårig odling nästan
all användbar jord tillvaratagits. Till bygden
var det åt alla håll tomma mil. Inga utom
jaktfolk, under awerkningsvintrar
skogshuggarna, gitte gå dem. Även vilt förekom
sparsamt. Älgen hade sin väg fram här, småviltet
sökte sig till bebyggda trakter. Här och var
i utkanterna låg ensamma skogstorp, somliga
öde, andra i vilka det bodde underliga
nar-kissiska gubbar, män som aldrig haft några
kvinnor, åldringar vilka tycktes trivas i sin
egen lukt. Med väldiga nålar och dubbeltråd
lappade de själva sina kläder. De arbetade så
pass mycket att de levde, om somrarna gjorde
de ett och annat dagsverke på godset, om
vintern högg de på skogen, men då alltid i
närheten av sina torp och aldrig inåt de djupare
skogsdelarna. De lagade själva sin mat, förde
sin enformiga diet på pannkakor och smörgås,
och dog så småningom med sina gamla rockar
utbredda över bröstet. Denna krans av
bebyggelse kändes, även den, här långt avlägsen.
Här var man överlämnad åt sig själv, åt
tanken på ödemark och vildmansliv, åt tanken
på återgången. Här var Västerutskogens tysta
centrum. Här föll regn, sken sol i onödan,
eftersom här ingenting växte eller tycktes ske.
I slutet av september stod träden ännu på
några ställen högröda, i kärren, där det fanns
halvmurken asp, i gläntorna, där björken
trivdes. Berggrunden gick i dagen i långa
ormande ryggar. Ovanpå dessa stod granarna
klädda som i kåpor, tallarna vände sig mot
dalgångarna med sina nordvästlutade tak.
Längs bergfötterna följde mosslaggarna och
kärren, fyllda av marbusk på tuvor, som såg
ut som gravkullar, och invid dem växte sälg
eller vide, vilka vid denna tid av året fällt alla
löv utom ett par i toppen. På tuvorna stod
hjortronblad, som liknade vändkors i
småstäder, där låg tränjon, som ännu hängande kvar
vid skaften såg ut som kastsläggor i miniatyr.
Kärrblommor lyste vita ända in i hösten,
ängsullen liknade den förföljda oskulden, som bara
fick växa på dyn, fläckiga nyckelblomstret
reste sig med redan tom stängel, prisgivet för
längesen och nu under jorden förvandlande
sig själv från "jungfrumariehand" till
"djävulens hand". Men några maskätna digitalis
stod ståndaktigt kvar i en skreva. De var
bruna som torn på fattighus, och i bladvecken
var de fulla med flugor. Pors och skvattram
bildade skogar för sig själva. Odonen hängde
frusna och mattblåa kvar i riset, till smaken
som nattståndet vatten. Här och var, men
mest på lövåsarna, gick finsanden i dagen. I
den syntes det märken efter grävling och räv,
och i sandhögarna hade orren och också
tjädern, som liksom tamhönsen sökte sig sandbad
eller askbad, legat och byschat sig, så att de
utbredda vingarna lämnat kvar avtryck i
solfjäderform. Överallt såg man vindfällen och
rotstjälp. Men inga stubbar fanns. Och i de
uppfläkta hålen efter kullblåsta granar och
aspar hade nu samlat sig mossbrunt vatten,
där hade uppstått små skuggiga rotstjälpsjöar,
som inte dugde att dricka ur och på vilka det
inte ville leva så mycket som en spindel. Icke
från något håll förnams ett ljud, utom det att
jägarnas tramp hördes. Även träden stod stilla
i höstdagen. Det hela verkade obegripligt och
skrämmande på Kristoffer. Här hade han
aldrig varit förr.
Rosstjärn själv var en liten skogstjärn av
högst tio tunnlands storlek. Den var avlång
som ett ägg, men med några små vikar
instuckna i de omgivande kärren, så att sjön på
667
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
