Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 9. November 1942 - Ivar Lo-Johansson: Älgskyttarna. Ur en outgiven statarroman, ”Narkissos”
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
IVAR LO-JOHANSSON
eller utan att han egentligen brydde sig om det,
skulle det komma en vallfärdande pilgrim och
uppsöka hans hus för att se den berömde
mannen, som här dragit sig undan världens jäkt.
Pilgrimen hade sökt stugan i dagar och veckor,
han hade runt bygden frågat efter honom,
velat se Den Store! Främlingens förvåning, hans
oerhörda respekt, det han såg och som han
sedan skulle spridas som nya legender i alla
trakter där han gick fram, skulle kännas icke
åtrådda, men likväl som ett slags sötma. Då
skulle Kristoffer ta sin bössa, skjuta en ung
orrtupp som satt i en topp på alltför långt håll
för en vanlig skytt, och bjuda främlingen på
ett mål mat inne i huset. "Så här gör jag för
var dag", skulle han säga. "Håll bara till
godo." Och främlingen skulle återberätta också
detta, på alla orter, i alla tidningar, att så
levde Den Store. Tidigt om morgnarna skulle
Kristoffer vakna på sin brits, väckt av en
solstråle genom fönstret i stockväggen.
Hundarnas glada gläfs, den klara höstdagen med
frostigt löv på marken, viltknippet vid
dörrposten, en pipa tobak framför den flammande
röda brasan, detta skulle vara nog för hans liv.
Han skulle inte sakna något av det, som man
hade i bygden. Och framför allt, ingen flicka
där. De skulle trakta efter honom, tråna efter
honom, tala om honom, rådslå om hur de
skulle kunna fånga honom. Men han skulle
inte låta sig fångas. Han brydde sig inte mer
om dem. "Jag lever mitt liv", sade han helt
högt. "Jag är trött på människorna. Jag vill
vara i fred." Kristoffer fortsatte att tänka ut
flera och flera detaljer, han fortsatte
drömmen, och i denna dröm fanns endast han själv.
Häftigt spratt han upp. Han såg sig
virrigt omkring. Han hade varit nära att ropa
på modern i den plötsliga rädslan.
Omgivningen var full av ljud. Luften
omkring honom började klinga. Den sprang
sönder i skärvor, som stöttes fram och tillbaka
mellan åsarna. Det skar honom i öronen, ända
tills ljudet blev begripligt för honom.
Det var drevet, som börjat sjunga i skogen.
Det tycktes helt tätt inpå, då skallet
försvann ut genom en dalgång, tog en vid lov
kring skogssjön och därefter fortsatte i
cirkel. Därpå fjärmades det.
Bössan skakade på hans knä. Han förmådde
inte resa sig. Han kände förlamningen i benen.
Det kändes som om benen varit borta.
Wällhagen med sin röda rand kring tröjan
kom springande. Han flåsade. Jaktväskan
klappade på hans rygg. I hans hand låg geväret
osäkrat.
— Har du inte sett något, pojke?
Hundarna var ju ända framme här. Älgen måste
ha varit här framme? skrek han hest.
Kristoffer reste sig förläget, befriad från
sin förlamning, reste sig alldeles som om han
haft att svara i skolan. Han hade glömt bort,
att han stod på pass. Han tappade fumligt
bössan i ljungen och hann i hastigheten inte
få fram ett ord.
Wällhagen rusade bara vidare. Han sprang
rätt in i skogen. Än en gång skymtade
Kristoffer den gröna rocken i en risig mossöppning
i andra ändan av sjön. Drevet hade ytterligare
fjärmats. — Nu har jag förstört för mig!
tänkte Kristoffer plötsligt. Han gick upp högst
på berget och ställde sig i alla fall på post där.
När han tänkte på vad som skett, rodnade han
i sin ensamhet. Han skämdes.
Plötsligt small ett skott, sekunden därefter
ännu ett. Något längre efteråt hördes ett
tredje. Skallet från hundarna tystnade genast.
Allt i skogen blev fullkomligt tyst.
— Var det älgarna? frågade Kristoffer
utan att ha någon att tala till. Bössan
darrade i handen. Skjutskälvan kom tänderna att
hacka emot varandra, omöjliga att stanna.
Då skallade jakthornet mellan bergen. Det
blåstes i stigande, fallande tongångar. Det
blåstes en fanfar. Kristoffer tydde det till att
670
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
