- Project Runeberg -  Bonniers litterära magasin / Årgång XI. 1942 /
672

(1932-1999)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 9. November 1942 - Ivar Lo-Johansson: Älgskyttarna. Ur en outgiven statarroman, ”Narkissos”

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

IVAR LO-JOHANSSON

terutskogen, hölls det gästabud av männen i
jaktkojan. Tidigt om morgonen skulle man
kasta lott om vilken som skulle gå ner till
bygden och hämta dragare och folk. Men
först skulle jaktlyckan firas i ensamheten och
skogen. Innan nästa morgon randades, var det
en hel lång natt. Och man beredde sig att
fira den tilländalupna dagen med jaktblot.

Elden av torrved och vindfällen steg och
sjönk i spisen. Den kastade sällsamma
skuggor av männen på kojväggarna. Ryggsäckarna
drogs fram på golvet mellan de sittandes knän.
Flaskorna togs fram och ställdes på rad,
korkar gnisslade mot buteljhalsarna, ost och fläsk
breddes ut över det väggfasta, ohyvlade
bordet.

Nu var Arnulfsen och Krock hjältarna. Den
klotrunde Krock, som lyckats skjuta kalven,
som denna dag gjort sitt jungfruskott på älg,
visste inga gränser av lycka. Han beskrev om
och om igen skotten. "Terrängförhållandena
hade gjort", att han måst skjuta två skott. Det
sista hade han skjutit trots det att älgen då
en lång stund legat på marken. Han sade sig
ha velat förkorta älgkalvens plåga. Johannes
Dyck hade med säkert öga lagt tjuren i
ljungmarken. Arnulfsen hade fällt kon.

Arnulfsen stannade sitt skryt. Johannes Dyck,
värden, sysslade med att duka fram maten,
Kristoffer klämde sig under tiden in i ett
hörn, där man ställt ifrån sig bössorna.

Om en stund började männen att dricka och
sjunga.

— Skönt att vara hemifrån! Är det inte.
Va? Hade tjuren bara kommit åt mitt håll,
så skulle han snart ha kysst ljungtuvan,
skro-derade Wällhagen utan något riktigt
sammanhang. Krock vaknade åter till medvetande om
att böra försvara sin värdighet.

— Det skulle jag också ha blivit man för!
sade han. Han tömde en aluminiumbägare i
botten. Som den äkte, omtänksamme jägare
han var, passade han då och då på att öppna

dörren och slänga åt hundarna något från
bordet, trots det att hundarna redan fått för
mycket mat av allt innanmätet efter älgarna
och inte ens tittade åt brödet.

— Det beror på om du hunnit, det, sade
Arnulfsen och han parerade jaktbrodern. De
kom inte precis smygande sig på en. Det var
inget annat att göra än att skjuta mitt i
språnget. Och vilket skenande i snårskogen!
Buskaget slets upp ur ljungen runtomkring!

Kristoffer åt torrt på en smörgås med lever.
Han betraktade med rädsla de talande. Han
kände sig främmande, skygg, en vanbörding
bland de drickande männen. Allt som hänt
under dagen hade varit alltför ovant för
honom. En del detaljer var tillfälligt
bortskymda, de flesta var suddiga. Männen
tycktes också nu ha glömt bort att han fanns.
Mest rädd var han för Dyck själv, som teg.
Ett par gånger vågade han smyga sig ut.
Utanför vid väggen i mörkret hörde han
hösten susa i skogen. Han såg en svag glans från
den lilla skogssjön, och han såg hundarna
ligga med nosarna mellan varandras ben och
blinka.

Johannes Dycks uppträdande var
egendomligt. Hans om morgonen spända intresse hade
ersatts av en frodig, lugn förnöjsamhet. Till
skillnad från de pladdrande, skrytsamma
jaktkamraterna var han tyst. Men denna tystnad
tycktes inte bero på att han ville på något
särskilt sätt hålla på sin värdighet. Det var
som om denna tysta fröjd för honom varit
alldeles självfallen. Det var som om jakten
och sysslandet med de blodiga älgkropparna
ute i skogen nyss hade gett honom en direkt
fysisk tillfredsställelse.

Johannes Dyck hade också han hunnit att
ta sig åtskilliga bägare. Men detta tog sig icke
uttryck i någon pladdrighet. Man kunde ibland
skymta, att han förberedde något. Till slut
vände han sig till Kristoffer.

— Kom fram, min gosse! sade han åt

672

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 9 15:55:45 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/blm/1942/0688.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free