Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 9. November 1942 - Örjan Lindberger: Fem brev från Hjalmar Bergman till Ellen Key
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HJALMAR BERGMAN TILL ELLEN KEY
dens. Också i den riktningen hade Ellen Keys
förkunnelse gjort ett utslag. Framför allt torde
emellertid Hjalmar Bergman ha tagit intryck
av de åsikter om uppfostran, som Ellen Key
framlagt i "Barnets århundrade". Ellen Key
ville göra de vuxnas värld mera lämplig att
leva i för barnen. För Hjalmar Bergman var
en av de djupaste inspirationsgrunderna till
hans författarskap upplevelsen av
oemotsvarig-heten mellan barnets fantasier ooh de vuxnas
tillvaro, sådan den faktiskt är. Härom vittna
snart sagt alla hans verk, och det fjärde i
ordningen av de nedan publicerade breven
bekräftar vittnesbörden med en personlig
bekännelse.
Flera av Hjalmar Bergmans brev till Ellen
Key äro mycket öppna. Han talar utförligt och
uppriktigt om sig själv. Hos den blyge Hjalmar
Bergman var åtminstone i tidigare år en
talförhet av detta slag ovanlig. Däremot var det
nog inte ovanligt, att Ellen Key mottog
öppenhjärtiga brev. Den förening av klar
intellek-tualitet och värmande moderlighet, som fanns
hos henne, gjorde det svårt att behålla poser
och attityder. Själve Georg Brandes lägger
bort masken av ensamt lejon, när han skriver
till henne. Vad Hjalmar Bergman beträffar,
fängslades han uppenbarligen starkt av att
Ellen Key på ett fullkomligt naturligt sätt
var, som han skriver, "okonventionell i ordets
djupaste och rikaste betydelse". Själv var
Hjalmar Bergman konventionellt uppfostrad
och upprorisk mot konventionerna.
Ellen Keys inflytande i nu berörda avseende
framträder på ett slående sätt vid en
jämförelse mellan det första och det andra av
Hjalmar Bergmans brev till henne. Det första
är som taget ur en brevställare. I det andra
har han hittat sin naturliga berättarton — en
ton, som eljest inte finns i hans tidiga
prosaverk eller i hans brev från dessa tidiga år.
Brev 1.
H. Fröken ELLEN KEY.
Fröken Key!
Utan att äga lyckan af Eder personliga
bekantskap har jag likväl bragts i så stor
tacksamhetsskuld till Eder, att jag måste taga
mig friheten, besvära Eder med ett uttryck
däraf.
Ty Ni förstår helt säkert, att, då Ellen Key
med vänlighet och intresse bedömer en litterär
produkt, detta måste vara en stor händelse för
dess auctor, hvem han än är; men kanske då
i ännu högre grad, när denne auctor är en
person af min skäligen blygsamma ålder och
förmåga.
Att Ni icke nöjt Er med allmänna
uttalanden, utan rad för rad påpekat det felaktiga,
gör denna händelse till verkligt gagn.
Att Ni slutligen förklarat mina båda
dramatiska försök, "Förrädare" och "Maria" icke
helt och hållet misshaga Eder, blef för mig
till en lycka.
Jag hoppas, fröken Key, att Ni icke
misskänner min uppriktighet, då jag ber Eder
mottaga min stora tacksamhet!
Vördsamt
Hjalmar Bergman
Stockholm 11/11; 04
Brev 2.
H. Fröken ELLEN KEY.
Fröken Key!
Ni gjorde mig så glad genom Edert bref!
Icke därför, att Ni sökte lossa de band,
hvarmed Er auktoritet binder, utan därför att
det visade mig, att min Maria mäktat
intressera Er mer, än hvad hon tröttat Er. Detta
gladde mig! Och dock insåg jag rätt väl, att
förtjänsten däraf låg ofantligt mycket mer på
Er än på min Marias sida.
Trodde Ni Er i mitt bref spåra veneration
679
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
