Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 9. November 1942 - Örjan Lindberger: Fem brev från Hjalmar Bergman till Ellen Key
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HJALMAR BERGMAN TILL ELLEN KEY
stående äfven i den älskliges egen produktion.
Förut kände jag Ellen Key endast af några
uppsatser. Nu läste jag oförtöfvadt Leffler,
Almquist, Individualism och socialism, Barnets
århundrade, senare Tankebilder och
Människor. Ehuru det kanske icke skulle behaga
honom, är jag herr af W. mycket tacksam.
Försåvidt det finns en tacksamhet, fullkomligt
fri från hvarje sympati.
Två ändlösa terminer! Men hvad man lider
hinseits det —
Jag led i Upsala, jag belönades —
hvarför? — i Italien.
Följande höst fick jag fara till Milano;
därifrån till de flesta norditalienska städer af
betydenhet.
Slutligen till Firenze.
Firenze blef mitt hjärtas stad. Icke därför,
att hon är så vacker; eller hennes konst så
stor och varm så graciöst andäktig; eller
hennes historia så underbar; eller hennes
sjungande språk, som Livorno-grossörer och
Roma-professorer finna löjligt, så ljufligt för
nordbo-öron.
Förnäm och blyg och glad och barnslig, det
gjorde henne till mitt hjärtas stad. En klumpig
barbars kärlek. Pariser-bohemister och
Ber-liner-bierstubister kunna förhåna men icke
förgifta den. Jag åtminstone är immun. Från
Firenze till Siena, Perugia, Orvieto och det
gudomliga Assisi. Tillbaka. Slutligen till Rom.
Jag stannade 2 månader, blef yr i hufvudet.
Och åter tillbaka.
Dante, Ariosto, Bocaccio, Savonnarola,
Benvenuto. Tasso måste ursäkta: Gerusalemmes
första sida blef min sista. Vasari, Machiavelli,
Gallilei, — Alfieri, Goldoni, Foscolo, Manzoni,
Pellico, Carducci, Villari, Amicis, och den
stackars Gaetano Papagnato, som kallar sig
Gabriele d’Annunzio, men som florentinarne
kallar 1’Arcagnolo da Visu.
—Jag blef sjuk och måste fara hem. Det
blef en tråkig sommar, icke minst för mina
föräldrar. Nervös ända till sinnes-sjukdom fick
jag tillpåköpet en ögon neurit, som beröfvade
mig en del af min synförmåga samt hotade
och hotar att äfven göra slut på den räst däraf,
som ännu finnes kvar.
Sen dess har jag fått läsa med stor
försiktighet; under sista året snart sagdt intet,
tils under de senaste dagarne höga
vederbörande utgifvit en något friare förordning.
Skrifva får jag på maskin; en välgärning, då
i alla fall ingen, allra minst jag själf, kunnat
läsa min handstil. Så läste herr Bonnier mitt
förnamn Henrik och fröken Key mitt
efternamn Bergström, under det att jag i själfva
verket heter Hjalmar Bergman.
Jag har dock hunnit läsa rätt mycket — ja
relativt förstås! —; den franska litteraturen
är väl den, som står mig mest främmande.
Jag har beundrat många, icke minst Nietzsche;
men jag har icke varit dräng hos någon, allra
minst hos Nietzsche. Shakespeare var min
första stora bekantskap, sedan Ibsen, sedan
Strindberg. Så stora bekantskaper gör man
inte utan vissa förluster. Ni har påpekat en.
Kants skarpa finurlighet har roat mig
obeskrifligt; Epicur, som jag känner så illa, har
förvånat mig, Lucretius har bländat mig.
Spinoza älskar jag. Han har så stora, blida,
kloka ögon. Jag har läst honom tillsammans
med min gamla farmor. En klok liten gumma,
en snäll liten gumma, som berättat mig många
sagor. Hon är död nu.
Min käraste gestalt i dikt och historia har
varit, är, och skall blifva Jesus af Nazaret.
Kanske är det just mitt eget Judas-hjärta, som
i "Maria" gifvit honom så veka drag.
Och likväl — var han icke vek?
En människa, som lider utan hat — är hon
icke vek? Att älska de onda och hata deras
ondska, det är styrka öfver människokraft;
men är det icke också vekhet öfver
människosvaghet?
Estetik och psycologi har jag studerat rätt
681
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
