- Project Runeberg -  Bonniers litterära magasin / Årgång XI. 1942 /
683

(1932-1999)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 9. November 1942 - Örjan Lindberger: Fem brev från Hjalmar Bergman till Ellen Key

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

HJALMAR BERGMAN TILL ELLEN KEY

under kriget stod mittuppi en kampanj av på
en gång pacifistisk, humanitär och
antireaktio-när art, fann tydligen boken alltför fatalistisk
och dyster och skrev och förebrådde Bergman
för detta. Att höra detta från Ellen Key har
gjort ett djupt intryck på Bergman; hans brev
är på en gång en reprimand och ett
självförsvar. Det är att märka, att argumenten delvis
äro hämtade ur Ellen Keys egen fatabur. När
Bergman talar om hur staten genom
uppfostran ooh straff gör människorna krokiga,
bygger han på ett resonemang, som finns på
sid. 14 f. i andra delen av "Barnets
århundrade" (jämför även sid. 143 ff. om själamorden
i skolorna).

För övrigt vittnar brevet redan från början
om hur världskriget sysselsatte Bergmans
tankar; när han talar om en blå bok angående
inrikespolitiska förhållanden i sin egen värld,
alluderar han på utrikespolitiken och på den
omständigheten, att originalupplagan av "Dansen
på Frötjärn" har ett blått omslag.

Brev 4.

ÖREBRO, Ladugårdskogen den 29/11 XV.
Fröken ELLEN KEY.

Först ooh främst ber jag Er förlåta, att
jag skriver till Er på detta pinoredskap, som
kallas skrivmaskin — min stackars svärfar
skulle aldrig ursäkta något dylikt. Men nöden
har ingen lag. Mina ögon tillstädja nu för
tiden icke några längre handskrivna epistlar
— och detta blir förfärligt långt. (Aj, aj, aj)

Och så ärendet — tack för Edert brev! Vet
Ni, jag var så oviss, om jag borde skicka Er
min bok eller ej. Ni förstår — Ellen Key,
hemsökt av hundraden och tusenden från alla
världens kanter, som framföra sina otaliga
ärenden — många av det mest betydelsefulla,
det mest allmänbetydande slag — att sända
henne en blå bok angående de inrikespolitiska
förhållandena i den Bergslag, som till himla-

pell har min rufsiga peruk. Det tycktes och
tyckes mig oförsynt. Men — icke förgäfves har
jag förnött många ungdomsdagar vid
brunnarna i villa Borghese diskuterande med de
svarta gossarna "de propaganda fide". Min
ursäkt var snart nog fabricerad. En bok — ett
visitkort, en hyllning bland tusenden, ägnad
ett förstrött ögonkast och laggd ad acta.

Det var således min klena ursäkt. Jag
glömde, att Ellen Key — okonventionell i
ordets djupaste och rikaste betydelse — ej tar
emot visitkort. Men väl inrikespolitiska
rapporter även från den mest barbariska och
okultiverade Bergslag.

Jag tänker så ofta på den vackra dagen vid
Strand. Och jag tänker på Heidenstams
drottning Omma. Där finns en likhet, desto mer
i ögonfallande som den avtecknar sig mot den
bjärtaste kontrast. Drottning Omma, ensam,
ängsligt beslöjad vaktande offerelden inför
en längesedan död gud — Strands
härskarinna, ensam, med oförskräckt obeslöjade ögon
spejande efter stjärnan, som skall bebåda den
nye gudens födelse. Kanske tycker Ni, att
kon-trast-paralellen är sökt. Men det är den inte.
Den föddes spontant under en tall, där två
vägar mötas. Jag skulle mycket väl kunna visa
Er den där tallen. Ack, fröken Key, vad jag
avundas Er den lugna, kloka, orubbligt
fjärrskådande blicken. Jag tror, att i Bethlehem
för nittonhundrafemton år sedan vid jultiden
levde en stackars judisk man — kanske i min
ålder — som gråtit sig blind av längtan att
få se det skimmrande Messias-barnet. Tror Ni
inte det? Blind, ser Ni, blind — det är nyckeln.

Och ur mitt mörker emanerar i en
oemotståndlig, oemotståndlig ström dessa
"svartkonst-gestalter, som Ni funnit obehagliga. Ja,
hur tror Ni, att jag funnit dem? Tror Ni inte,
att jag hade gett dem andra drag — om jag
förmått? Jag grävde bra djupt i smutsen innan
jag fann den smula quand-mème-stolthet, som
lyfter Barbro Backe, den undergivna plikttro-

683

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 9 15:55:45 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/blm/1942/0699.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free