Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 9. November 1942 - Örjan Lindberger: Fem brev från Hjalmar Bergman till Ellen Key
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ÖRJAN LINDBERGER
het, som gör fru Gunhild uthärdlig. Var skall
jag finna mer av den metallen? Jag skulle
gärna vilja skapa människor. Jag tänker mig,
att Gud Fader själv gärna skulle vilja skapa
människor. Men materialet är för dyrbart, det
är en lyx, som han högst sällan kan bestå sig.
Till vardags lergods. Jag har här på min tomt
ett träsk, vars vatten försvunnit och lämnat
efter sig en halvflytande lera. Nu formar
frosten allehanda gubbar av leran. Vilken
skapare frosten såväl som elden! Det tycks
mig, att jag själv är en gubbe, som frosten
format av lera. Jag får vara frosten tacksam.
När min vår kommer, skall jag utplånas.
Kanske kommer jag en gång att gå ut ur
mitt hus och tala till mina medmänniskor. Fly
undan bergslagsmörkret och samla mig till
knappt och klart formade tankar. Vad jag
hittills har givit har varit symboler. Hur många
ha förstått dem? Men hela min
tankeverksamhet ända från de tidigaste barnaåren har rört
sig med symboler. När jag var liten pys ingick
som den viktigaste delen i min aftonbön en
anhållan, att den gode Guden måtte ställa till
med den yttersta domen under min lifstid.
Hälst innan jag blev alltför gammal. Det var
mitt barnsliga sätt att förkläda en medfödd
livsleda i ett stort eldfrustande äventyr. Jag
tror, att det är en hart när oövervinnelig
blyghet inför mig själv, som drivit mig att
ständigt förkläda tankarna. Men denna försagdhet
har fört mig nära den gräns, där symbolen
upphör att vara symbol. Där verkligheten flyr
och lämnar det stackars förnuftet ensamt i
rymden. Allt mänskligt har varit och är mitt
— men jag har erfarit det som ett ögonkast,
en huvudets böjning, en handrörelse, en
kroppsställning, en suck, ett tonfall, korteligen som
en kroppslig symbol av det andliga. Och på
intet annat sätt har jag velat återgiva min
erfarenhet. Till vad gagn? Jo, jag har skonat
min blygsamhet, blygsamheten inför mig själv,
någon annan har jag icke. Men nu är jag
kommen till den punkt, där jag inte längre kan
vara blygsam — utan att riskera mitt förstånd.
Vad är det jag nu sagt Er?
Tungomålstalande? Rappakalja? Om Ni på ett ögonblick
kunde göra ett tvärsnitt genom min
produktion, skulle Ni finna, att det är ett svidande
allvar jag bekänt. Men varför bekänna? När
min farfar hunnit ett stycke in i sin
mannaålder, blev han tyst. Det väckte undran hos
hans omgivning. Varför talar han inte? Han
låg på sin soffa med ryggen vänd utåt rummet.
Till en början hade han några böcker i
sällskap, lidelsefulla böcker. Byron, Shakespear,
även bibeln. Så lade han dem åt sidan, levde
tyst och dog tyst. Man påstod, att han var
rubbad. Jag är rädd, att han var alltför klok.
Men — i alla fall — jag skulle vilja gå ut
ur mitt hus, mitt symbolhus och tala på torget.
Det är ju mannens plikt i åldern 30—50
— enligt Buddha. Jag skulle åtminstone kunna
säga några ord till de "hoppetossor", som lugnt
och sansat utbildas till högst ordinära skökor,
banala små synderskor. Och till alla dessa
blekögda ynglingar, som i skolor, föreningar,
kaféer och jungfruhus dagligen avtrubba sina
finaste instinkter, anpassa sig för att en dag
kunna uppträda som de små skökornas ännu
mindre alfonser. Säg mig, fröken Key, varför
föds det så många barn? Är det verkligen
nödvändigt eller ens smakfullt att fabricera så
många banaliteter? Ty det är ju i de flesta fall
fabrikation och ingenting annat. Till slut måste
produktionen dock överstiga — efterfrågan.
Betydligt. Gossarna ha ju ändå sin uppgift
som pjeser på höga herrarrs schackbräda.
Fast — varför så många? Om Tyskland
nedskreve sin armé från åtta millioner till åtta
tusen ooh Frankrike sin från fyra millioner till
fyra tusen, så kunde väl leken vara lika rolig
för det. Vid ett blivande fredsslut föreställer
jag mig, att den segrande parten kommer att
kräva garantier för två- eller enbarnssystem
inom den besegrades landamären. Och det är
684
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
