- Project Runeberg -  Bonniers litterära magasin / Årgång XI. 1942 /
685

(1932-1999)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 9. November 1942 - Örjan Lindberger: Fem brev från Hjalmar Bergman till Ellen Key

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

HJALMAR BERGMAN TILL ELLEN KEY

rätt. Men vem skall hindra segraren från att
till trängsel uppfylla jorden med sina
dresserade, numrerade, katalogiserade och
uniformerade råtthordar? Ingen.

Barn — fröken Key — är någonting ljuvligt
att ta i, att se på, att kyssa, att sätta i knät,
att förvåna med underbara sagor, att tala
förstånd med — och att bli stukad av. Men barn
i en ståt, en modern ståt, det är ett oting. När
staten tar sig an, "skyddar" ett barn, mördas
en själ. Det var inte så förr, åtminstone ej
i samma grad — inbillar jag mig. Staten, riket
var förr ett hem, understundom ett mycket
dåligt hem kanske, men dock ett hem. Nu är
staten en inrättning. Låt gå, vi kan väl tåla
att vara nummerkarlar och nummerkvinnor.
Men låt oss upptäcka en obebodd ö, ett Atlantis,
och låt oss föra dit barnen och ställa dem
under vindarnas och solens och Guds hägn

— men inte under statens. Vi stiga i båtarna
och prisgiva dem åt okända öden, vi stiga i
båtarna och återvända till alltför kända.

Det raka blir i staten krokigt, det krokiga —
vidrigt. Den statsbestämda lagen, som alltmera
påfluget, oblygt, oförsynt tvingar man och
kvinna att fjät för fjät följa flocken, är i
sanning omoralisk. Jag kom för någon tid sedan
att återläsa Dorian Gray och berördes ånyo

— ehuru kanske mindre kraftigt än förr —
av denna sjukligt sugande skönhetstörst. Och
jag tänkte — vem var han? Och vad gjorde
man honom till? Han älskade en ung man

— en naturens nyck alltså, oförståelig för de
flesta, främmande, gärna något "krokigt" om
man så vill, men i och för sig på intet sätt
osedligt. (Om "förhållandet" sedermera i
likhet med så många andra "förhållanden"
utvecklade sig i osedlig riktning, det känner jag
icke och det angår mig icke — jag talar endast
om känslan at first sight.) Och vad blev det
av honom? Bruten och förfäad av lagen pustar
han ut sin otäcka fängelsejämmer, förnekar sin

kärlek, som kanske en gång var det enda rena
och verkliga hos honom, för att om möjligt
vinna sina "medborgares" aktning. Sjunker så
djupt i vedervärdighet att han ursäktar sig
med att ha blivit — förförd. Ett kadaver att
grävas ned och brännas med osläckt kalk.
Lagen ville "böta" variationen och åstadkom
nu som alltid föruttnelse. Ett extremt och
av-sidesliggande fall detta, men samma sak fast
i annan form upprepas dagligen och
tusen-fallt — i all världens skolor.

Och denna värld, dessa stater, skolor, lagar,
inrättningar skola vi alltså timra vidare på
och förse med nya späda kanske besynnerligt
"varierade" och följaktligen dömda liv.

Nej — hur kom jag hit? Det var väl den
gamla, gamla frågan som alltid molar och
molar och lockar och lockar — ut på
språngbrädan.

Varför? Varför alla dessa människor?
Varför så tröstlöst många? Varför hela denna
jäsande och aldrig färdiggräddade pudding av
människor, ting, uppfinningar, partier, idéer
gud vet alla ingredienser? Vem skall slutligen
sluka denna rätt? Och hur jäkligt ont i magen
ska han inte få! Ni, som vet så mycket, vad
heter religionen, som besvarar frågan? Eller
vilken filosofi?

Ja, nu är det jul igen — höll jag på att
säga. Det kan åtminstone vara tid att
vörd-samligen önska Eder en god Jul med få och
korta brev och vackert väder över Strand och
Omberg. Jag får till julklapp — redan
pre-nummererad! — en bok, som intresserar mig
mycket. Nämligen Er fars bok. Ni ser, att Ni
inte slipper mig helt och hållet ens då. Men
så här mycket besvär får Ni ju inte av mig.
Förrästen, vem skulle jag nu ha skrivit till om
inte till Er? (I sanning en oblyg ursäkt!)

Min hustru blev mycket glad över
hälsningen. Ännu gladare hade hon kanske blivit,
om Ni sagt att duken användes — i vardags-

685

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 9 15:55:45 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/blm/1942/0701.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free