- Project Runeberg -  Bonniers litterära magasin / Årgång XI. 1942 /
706

(1932-1999)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 9. November 1942 - Teater och film

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

TEATER OCH FILM

på en led tjyvgubbe, och tillsammans antyda
dessa glimtar av de instängdas livsöden
ränningen i en bred kollektivroman. Avslöjandet
av mänsklig ruttenhet och förljugenhet
fortsätter i den andra aktens kusliga salongsinteriör
med sin spöklika garderobshemlighet och
lukten av levande lik inpyrd i väggarna. Det är
ett koncentrat av Strindbergs naturalistiska
dramatik som trängts samman i de första
scenerna av denna akt och utformats i ett kallt
destruktivt raseri med repliker så dräpande
att man inte kan låta bli att le åt dem. Men
när Mumien reser sig upp och stannar klockan
sätter hon också stopp för denna utveckling.
Här går styckets vattendelare och försonligare
tonfall börja göra sig gällande. Längtan efter
frid och tillgift vill ta ut sin rätt men finner
inget fotfäste bland människorna utan måste
söka sig ut mot det stora okända. Undan för
undan bli figurerna färdiga med varandra och
försjunka i apati, fjättrade till varandra i
vardagens ohyggliga enahanda.

De sista att ge upp äro de båda unga. Tredje
akten är deras. Medan de äldre slitit ut
inälvorna på varandra ha de dragit sig undan
till Hyacintrummet, där redan inredningen
visar att Strindberg nu definitivt kapat
verklighetsförtöjningarna och styrt ut på vidare
vatten. Buddhabilden och guldharpan äro
onekligen överraskande inventarier i en
borgerlig östermalmsvåning. De äro symboler för
det himmelska som väntar på att förlösas ur
det stackars jordiska. Till paradiset är ju också
studenten på väg, men han bevarar ännu
illusionen att han skall nå dit genom föreningen
med sin själs älskade. Men flickans vackra
kronblad äro redan naggade i kanten; hon vet
att all jordisk lycka är dömd att malas till grus
i trivialiteternas kvarn. Hennes defaitism inför
livet utlöser ett raseriutbrott från studenten
och han dödar henne genom att hänsynslöst
säga sanningen om livets fulhet. Verkan av
detta utbrott förtas något av att man här så
tydligt framför sig ser Strindberg själv
stoltse-rande som den oöverträffade sanningssägaren,
vilken i nästa ögonblick förvandlas till den
lika berömde botgöraren. I flickans dödsstund
börjar harpan att spela och till tonerna
reci-terar ynglingen sin hymn till Döden befriaren.
Sceneriet öppnar sig mot oändligheten, och

i dess mörka rymd förlora vi studenten ur
sikte. Strindberg har anvisat att här en bild
av Böcklins Toten-Insel skall visa sig i fonden,
men Molander har klokt nog avstått från att
förverkliga denna banalitet.

Molander och Skawonius ha tillsammans
gjort en perfekt uppsättning som är helt i
periodens stil med just en aning tillsats av
raffinemang. Första aktens scenbild är en
av de vackraste man sett på Dramaten, och
salongsinteriören hade den rätta högtidliga
tristessen. I bägge dessa akter sköttes
belysningseffekterna med smidighet och artistisk
beräkning. Sista aktens blomsterrum hade
möjligen en fatal biton av budoar, men
sluteffekten var magistral. Molanders stora ära var
dock tolkningen av stycket och
personinstruktionen. Skådespelarna rörde sig samtliga med
sömngångaraktig säkerhet på gränsen mellan
dröm och verklighet, och typerna voro
utformade med genial träffsäkerhet. Här fanns
inte en svag punkt, men några av de
uppträdande måste särskilt framhållas. Först och.
främst naturligtvis Lars Hanson, som tydligen
har obegränsade resurser. Hans Hummel var
en blandning av välbeställd procentare och
Hin Håle själv. När han flaxade omkring på
sina kryckor i andra akten kunde man gott
tro att han hade en bockklöv gömd i den halta
foten. Men det märkligaste var att Hanson
i varje min, varje åthäva lyckats förvandla
sig till en åttioåring. Frank Sundström
förtjänar att nämnas därnäst, han hade att
framställa den enda normala i sällskapet utan att
därför få bryta förtrollningen, och han
lyckades som han aldrig hittills lyckats med en
roll. Märta Ekströms mumie var inte bara
som maskeringsnummer ett mästerstycke i det
bisarra, hon klarade också den egentligen
alldeles oöverkomliga förvandlingen från
papegoja till människa. Sven Bergvalls överste var
likaledes en styv typ, en Strixfigur i tragiska
omständigheter, och som de båda betjänterna
gjorde Holger Löwenadler ooh Olof Widgren
ett par överdådiga krumelurer, för att låna en
term från den svenske författare som närmast
skulle ta arv efter kammarspelen.

Som helhet Dramatens bästa föreställning
sedan Molander sist satte upp Strindberg där..

Georg Svensson;

706

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 9 15:55:45 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/blm/1942/0722.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free