Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 9. November 1942 - Teater och film
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TEATER OCH FILM
havanden med förebildlig finess och
generositet. Dialogen med sin biton av vänligt skvaller
flyter fram naturligt och utan ansträngd
kvickhet; hör man inte hela tiden på så noga
gör det ingenting, för det är gott om den.
Väninnorna äro två författarinnor, båda i
fyrtioårsåldern, den ena ambitiös och erkänd
av kritiken, den andra av pålitlig
best-seller-klass. De ha känt varandra så länge att de
nästan glömt bort hur grundligt omaka de
äro. Katherine är en verkligt stilfull kvinna,
Mildred en sladdertacka av rätt vulgär sort
men med en bestickande vitalitet och ett
avväpnande sätt att krypa till korset efter sina
kattaktiga lynnesutbrott. Det slutar alltid med
att de två vännerna bli fulla i skratt och komma
överens om att de i alla fall höra ihop.
Den här gången är det litet mera kritiskt än
vanligt. Katherine förlorar sin tio år yngre
älskare till Mildreds dotter, som beundrar och
älskar Katherine betydligt mer än sin mor.
Mildred är på väg att förstöra det för de unga
genom att i ett mycket olämpligt ögonblick
berätta för dottern om Katherines mångåriga
förhållande till den unge mannen. Hon är då
omedveten om dotterns förälskelse och begår
sin indiskretion som en liten tarvlig hämnd
på Katherine bara för att hon just fått veta att
hennes före detta man en gång i världen hörde
till väninnans erövringar. Ur denna situation
uppstår en ganska finurligt tilltrasslad knut på
de fyra huvudpersonernas emotioner, vilken
författaren löser upp med varsamhet. Han får
tillfälle att kontrastera ung och sårbar
hängivenhet mot klok, kompromissande
livserfarenhet, och sånt gör författaren till "18 år"
utsökt.
Stycket måste alltså spelas mycket bra för
att intressera, i synnerhet här där vi inte kunna
hysa något överdrivet intresse eller förtroende
för de två väninnorna i deras egenskap av
författarinnor. Blancheteatern gjorde emellertid
en utmärkt föreställning. De båda väninnorna
hade fått idealiska tolkerskor i Esther Roeck
Hansen och Elsa Carlsson. Man behöver ju
inte säga vem som var vem. Fru Roeck Hansen
skapade verklig gripenhet kring sin
uppgörelsescen med älskaren, och Elsa Carlsson
presterade ett virtuost komedispel i sin tacksamma
roll. En annan nykomling på stockholmsscenen,
Claes Thelander, var överraskande bra som
den unge, något slätstrukne och säkerligen icke
överdrivet eldige älskaren. Han sade sina
repliker litet för långsamt men med genomgående
äkta tonfall och han rörde sig ytterst ledigt.
Eva Henning hade såtillvida felbedömt sin roll
som hon ansträngde sig att vara lika tekniskt
briljant som de äldre divorna, varigenom
mycket av den avsedda kontrasten mellan det
fullfjädrade och det oskuldsfullt gracila gick
förlorat. Icke förty blev man mera övertygad
än någonsin om att hon är en
teaterbegåvning. I de två sista akterna, när hon fick mera
användning för sitt temperament, var hon
stundtals förbluffande bra. Hennes förtjusande
utseende gör sig bättre in natura än på film,
och man får hoppas att hon själv skall komma
underfund med den saken. Hon kan ta Inga
Tidblad som föredöme.
Scenbilderna acceptabla, men nog hade man
kunnat bekväma sig till att låna ihop litet
engelsk och amerikansk litteratur för bokhyllan.
Den kollektion som nu befann sig där kunde
komma en att tro att Katherine Markham var
pamp i American-Scandinavian Foundation.
Georg Svensson
Film
Döbeln. Olof Molander. Terrafilm.
Från novell och roman via skådespel har
Stolpes fabel om Döbelns inspärrning på
Vaxholms fästning och ett därav orsakat
revolutionsförsök som sprack på generalens
pliktkänsla nu blivit en film med förstärkt
beredskapstendens anpassad efter det aktuella
världsläget. Döbeln framställes rak och hård som sin
värj klinga med den i filmen ofta upprepade
devisen "Ära. Skyldighet. Vilja". Det är en
figur av påtagligt idealiserad resning, tämligen
oberörd av verklighetens små trivialiteter och
karakteriserande smådrag, stramt och stilfullt
personifierad av Edvin Adolphson som
framsäger sina välformulerade repliker med
sammanbiten lidelse. Mot honom ställer Poul Reumert
en Bernadotte, som är så förbluffande livfull
och originell att man gärna accepterar honom
som ett stycke historisk verklighet. Det stänker
och blixtrar av ingivelse kring honom, och så
fort han träder in i bilden sitter man
uppmärksam och road. Dessemellan är filmen med
sitt uppenbart fingerade händelseförlopp mått-
709
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
