Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 9. November 1942 - Teater och film
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TEATER OCH FILM
lystnad är genomförd. Att händelseförloppet
i filmen omstuvats en del betyder sålunda föga
ur konstnärlig synpunkt; här har inte funnits
något väsentligt som kunnat gå förlorat. Om
man likväl på några punkter måste tala om en
banalisering av romanens grova
händelseförlopp med dess många arrangerade
sammanträffanden och katastrofer (Hardys tragik i
den buktiga spegelns förvrängning),
kompenseras detta mer än väl av att Cronins
om-dömeslösa litterära stil här har ersatts av en
säker och samvetsgrann filmstil och ett foto
av hög valör. Det spelades också utmärkt,
främst av Robert Newton; hans hattmakare
hade en präktigt motbjudande kalkonhållning,
ett grovt, snett listigt, skenbart fast ansikte och
en mimik som med kraft uttryckte hans
patologiska högmod. Det var bara synd att hans
förfall skulle behöva bli så filmbanalt fransigt,
att luckan mellan västen och byxorna skulle
behöva gapa så brett. Emlyn Williams hade ett
gott grepp på både karaktärslösheten och den
fladdriga intelligensen hos sin förförare.
Thorsten Jonsson
Inled oss icke i frestelse (All That Money
Can Buy). William Dieterle.
RKO Radio.
Den lite litterärt betonade berättarstilen har
denna nya film av Dieterle gemensam med
hans tidigare, likaså det trygga tempot, det
starkt utvecklade sinnet för rättrådighet och
för idyll; lika bra som filmerna om Pasteur
och Zola är den inte, men mycket överlägsen
den fadda historien om Reuter och duvslagen
häromsistens. Den nya filmen handlar också
om en berömd man, den amerikanske
politikern och vältalaren Daniel Webster, men
denna gång är det inte krönika utan saga;
filmen bygger på en berättelse av lyrikern
Stephen Vincent Benét, "The Devil and Daniel
Webster", som kom ut för några år sen och
förefaller anknyta till anglosachsisk
historieromantik med artistisk syftning — exempelvis
David Garnett. Historien är att en lantbrukare
i New Hampshire försvär sig åt djävulen men
vid kontraktstidens utgång får sin själ räddad
av den vältalige Daniel Webster; han pratar
omkull den jury av hädangångna storbovar
som djävulen inkallat.
Trots sin böjelse för moraliskt patos har
Dieterle tagit ganska lätt på historien, och det
har både sina förtjänster och sina nackdelar:
det hela är kultiverat, men på sitt behagliga
sätt lämnar det en ganska oberörd. Allra bäst
var de scener där djävulen uppträdde och hade
fyr för sig. Själv var han mycket trevlig och
överraskande på ungefär samma sätt som
trollkarlen Dante, en tjyvgubbe och
brännvinsadvokat, som det plötsligt blänkte till av
munter, svart farlighet ur ögonen på; han spelades
av Walter Huston. Simone Simon som hans
utsända hade fått sin sensualism att mörkna
från sitt gamla aprillynne till någonting
höstligare; hon hade verkligen fan i kroppen.
Thorsten Jonsson
Vi behöver varann (Meet John Doe). Frank
Capra. Warner Bros.
Capra är född italienare, till och med
sicilia-nare. Med sin senaste film ger han
förmodligen helt oavsiktligt belägg för den åsikten
att folklynne inte är en egenskap hos blodet
utan fastmer en produkt av miljö- och
traditionsgemenskap. "Vi behöver varann" är
utomordentligt amerikansk i sitt naiva
förkunnelsepatos, sin materialistiskt inställda idealism och
sin påträngande sentimentalitet. Capra varierar
sitt gamla budskap till de små i samhället om
sammanhållningens och det goda grannskapets
betydelse i en av busiga kapitalister och krassa
politiker regerad värld, men medan han
tidigare fått oss att svälja sina moraliska truismer
utan att blinka tack vare sin filmatiska esprit
och härliga berättarglädje är han denna gång
stundvis rent odrägligt långrandig och alldeles
renons på självironi. Halva filmen talas bort
i föredrag av så enkel beskaffenhet att det är
gåtfullt hur en så knepig karl som
manuskriptförfattaren Riskin kunnat tota ihop dem.
Scenen med den av John Doe-rörelsen nyfrälste
glassförsäljaren som uppvaktar Gary Cooper,
vilken därvid ser ut som om han funderade
över om han verkligen är Jesus, var nästan
fascinerande i sin ohyggliga sentimentalitet
(av en dam som får skriva om riktig litteratur
i ett stort blad har den jämförts med Selma
Lagerlöf), men när sedan den förr så
hård-hudade, nu svårt whiskyberusade
chefredaktören utvecklar sin nya livsfilosofi på kaféet
måste jag bekänna att jag nickade till ett par
gånger. Mellan de enorma longörerna blixtrar
712
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
