Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 9. November 1942 - Bokrecensioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BOKRECENSIONER
upptar verk, som icke bara estetiskt, utan även
i andra hänseenden, uppväcka vår leda. Hos
Hjalmar Gullberg har det skett en märklig
förvandling med denna diktart. Den har
plötsligt blivit levande, skakande, bevekande, full
av själ. Några av dessa poem ha kommit till
för att tjäna ett officiellt syfte men ha ändå
ingenting av tvungenhet, ingenting av det
publikas stelhet och formalism. De ha icke
korrumperats av det festliga tillfällets krav,
icke förlorat den subjektivt nödvändiga
lyrikens kännetecken. Och detta beror icke,
nämligen djupast sett, på skaldens konstskicklighet,
den funambuleska verstekniken, icke på den
tyngdlösa snabbheten i hans associationer, icke
på hans underfundighet, icke på det
troll-sländeaktiga i hans ingivelse. Dessa
egenskaper finnas med också i de nya poesierna,
men de framträda sparsammare, mer
återhållsamt än tidigare, och det kan hända, att man
här och där och då med en känsla av flyktig
besvikelse rentav tycker sig sakna dem.
Välljud, kvickhet och gratie ha emellertid
ingalunda blivit förvisade ur denna diktning,
därtill äro de alltför mycket, icke bara
konstmedel, utan även väsensrealiteter hos skalden;
men de ha fått sina områden och befogenheter
inskränkta. I varje fall är det något annat som
i sista hand betingar dessa dikters övertygande
och övertalande makt, nämligen den känsla de
förmedla av "blodigt allvar", ett allvar av
fysisk närhet och påtaglighet, ett allvar av
annan art än det som präglar det endast
inåtvända livets drömmar ooh melankolier. Det är
icke ämnena i och för sig som verka detta,
utan kraften i den identifikation med vilken
diktaren upplevat dem, en identifikation, som
blir dubbelt gripande, dubbelt vädjande hos
en poet av Gullbergs skygga och undanvikande
typ.
Om man säger, att Gullberg i denna
diktsamling kämpar för svenskhet, för andlighetens
rätt, för personlighetens frihet, så har man
nämnt vid namn de kostbaraste värden; och
ändå kan det förefalla, som vore dessa ord
icke helt upplysande, icke helt adekvata, så
lättfärdigt utnyttjade som de blivit i den
allmänna debatten. Man skulle vilja upphämta ur
språkförrådet mer oförbrukade termer, mindre
slitna synonymer, för att antyda innehållet
i dessa dikter. Men kanske vore det oriktigt
att försöka något sådant. Ja, om man lyckades
därmed, kanske skulle man då undanskymma
just detta som utgör dikternas moraliska
kvalitet, nämligen deras karaktär av offer, av
medvetet avkall på en särtecknad andes privilegier,
individuella problem, trolska och exklusiva
njutningsmedel till förmån för något allmänt,
något nyktrare, strävare, enklare än den
mångtydighet som öppnar sig för den egenartade
poetens introspektion. Gullberg har i sin nya
samling en dikt om elfenbenstornet, vilken är
ytterst signifikativ. För dem som fördröja sig
bakom de bleka murarna har han intet klander,
han förstår dem, och vem kunde också bättre
än han fatta innebörden och vikten av deras
förehavanden? Men hans kallelse är en annan:
Ni vet att jag till er församling hör.
Men inga regler höll mig kvar till slutet.
En dag ska ni mig hitta utanför
med hjärtat sönderskjutet.
Den sista raden säger oss något om det
realistiska, det kärvt sakliga i Gullbergs
inspiration, sådan den framträder i denna bok.
Hade denna rad skrivits under andra
världshistoriska förhållanden, i ett annat och
harmlösare tidsläge än ögonblickets, då hade den
knappast varit mycket mer än en poetisk gest,
en överbetoning av de psykologiska faror ett
engagemang i det allmänneliga kan innebära
för en viss diktartyp. Som det nu är, kan den
icke fattas som ett försök att flytta upp i det
patetiska vad som egentligen hör hemma inom
lugnare sfärer. Sådan har tiden blivit, sådan
är situationen, att ett diktande av denna art
och oförtydlighet under omständigheter, som
kunna inträffa från i dag till i morgon, mycket
väl kan betyda livsfara i bokstavlig mening för
dess auktor — eller något ännu värre. Det är
därför den nämnda raden synes belysa något
för denna diktnings karakteristik väsentligt,
nämligen dess egenskap av verklig handling,
av insats, laddad med risk. Att sedan detta
tagande av risk är något som Gullberg har
gemensamt med otaliga människor i denna
tid, även det hör med i karakteristiken. Ty
den tragiska optimism som denna bok gestaltar
och icke bara gestaltar, utan även förutsätter
hos sin författare, är icke en solitär
angelägenhet, icke ett ensamt diktarödes "Aufbegehren",
utan något vida ödmjukare, glanslösare, mer
allmänneliga mer heligt banalt. Men det är
715
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
