Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 9. November 1942 - Bokrecensioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BOKRECENSIONER
formelspråk: en strävan efter precision har
understundom förlett diktaren till uppenbar
torka.
Några diktens och visionens genier —
Stagnelius, Hölderlin, Lautréamont, Freud — ägnar
Artur Lundkvist i stora, cykliska poem sin
hyllning. De ansluta sig till hans tidigare
lyriska porträtt av Whitman och Lawrence men
ha större bredd och utförlighet. Det är en
poetisk porträttkonst av starkt visuell kraft
och plastisk åskådlighet. Inlevelsen i de
svåråtkomliga diktarnas världar är smidig och
inträngande — särskilt är dikten om Stagnelius
en verklig tour de force. Aterklanger från
diktarnas egna instrument inflätas skickligt och
effektfullt i den lundkvistska bilden av deras
egenart. Tolkningarna äro självfallet
högeligen subjektiva —- Hölderlin-bilden i
Lundkvists utformning är kanske inte just lik den
av senare forskning framhållna — men ingen
kan förneka det starka patos och den sanna
inspiration som kännetecknar dessa dikter om
diktare. Den av sin vision besatte konstnärens
martyrium och seger är det som poeten vill
förhärliga, skaldskapets plåga och storhet. Om
Stagnelius heter det sålunda:
Djupt såg du in i den förvända driften
att söka försoningen i egen smärta.
Du var fången i jordegrottan, men drömde
den full av himlabilder. Livets träd blev kors,
men korset blev åter träd, i diktens grönska.
Dikten om Freud rekapitulerar både hans
liv och lära: det borgerliga Wiens atmosfär
framsuggereras skickligt i de inledande
partierna, och sedan fixeras i bildrik omskrivning
eller exakt formelspråk — ofta når poeten
praktfull lyrisk verkan, men någon gång kan
framställningen bli torr och ofruktbar i sin
katalogmässiga uppräkning — kärnpunkterna
i den freudska religions- och mytforskningen
och i hans kartläggning av vardagslivets
psykopatologi.
Slutvinjetten sammanfattar suggestivt och
pregnant den store själsforskarens förkunnelse,
i vars tecken denne svenske poet själv utformat
sin världsbild och i vars anda han är en
skapande människa:
Vandra nu, människa, på hälleberg, med karga örter
vid dina fötter: en asket bland illusioner,
under en himmel av blåsig klarhet, utan städer
rodnande bland molnen. Detta är verkligheten.
Fåglarna är nödvändighetens fåglar, inga fria
solens svanor. Men befriad från fader och moder,
från djur och gud, är du varken din egen träl
eller tyrann, ser inte blott bakåt och framåt,
men åt alla håll. Utan hat till dig själv
är du utan lust att mörda din nästa.
Försaka, hata, förinta! ljuder klyftornas rop.
Lev, älska, skapa! kommer svaret ur fjärran.
Johannes Edfelt
Attentat i Paris
MARIKA STIERNSTEDT: Attentat i Paris.
Bonniers 1942. 10: 50.
Redan förut en gång har Marika Stiernstedt
visat sin förmåga att i ett koncentrerat
romanförlopp ge en närbild och samtidigt en
intelligent tolkning av tidens upprörda politiska
händelser. Det skedde i "Spegling i en skärva"
1936, där hon lät bolsjevikrevolutionens
Ryssland speglas i en handfull människoöden så
levande som om hennes eget varit ett av dem.
I sin nya roman ger hon ett nytt prov på sin
ganska osvenska förmåga att trovärdigt
orientera en romanhandling i internationell miljö,
i detta fall ockupationens Paris så sent som
detta års försommar. Hon ber på förhand
läsaren om ursäkt för eventuella oriktigheter
i fråga om de yttre detaljerna, och ytterst få
torde vara i tillfälle att kontrollera henne på
den punkten. Men om den inre trovärdigheten
övertygar hon ganska fullständigt. Marika
Stiernstedt har inte varit i Paris sedan 1939,
men hennes för Frankrike klappande hjärta
har aldrig lämnat staden. Trots sin avsaknad
av dokumentariska belägg är "Attentat i Paris"
i sig själv ett tidsdokument av man föreställer
sig bestående intresse. Den är dessutom en
ovanligt välskapad roman, som bör
tillfredsställa alla krav på yttre spänning utan att
därför mycket av det rimliga och något av
allvaret offrats. Den som läst vad Bromfield och
Maxwell Anderson nyligen åstadkommit med
samma förutsättningar över samma ämne kan
känna patriotisk stolthet. Fru Stiernstedt
lämnar sina internationellt ryktbara kolleger långt
719
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
