Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 9. November 1942 - Bokrecensioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BOKRECENSIONER
bakom sig och trotsar rentav en jämförelse
med en så omskriven ockupationsroman som
Steinbecks "Månen har gått ned".
"Attentat i Paris" — Marika Stiernstedt
bekänner sig inte till det lyriska modet i fråga
om titlar utan går genast rakt på sak, klart
och koncist. En högre tysk officer blir
nedskjuten bakifrån i uppgången från en
metrostation och mördaren undkommer i trängseln.
Två tyska officerare som medföljt tåget sätta
omedelbart i gång en undersökning som sedan
tas om hand av Gestapo och bedrivs med
sedvanlig hårdhänt grundlighet. Men attentatorn
har slunkit genom maskorna vid det första
svepet och av en fransman, som uppfattat
situationen, förts till ett litet tyst hotell i trakten
av Elyséepalatset. Det är en ganska otänkbar
person som begått dådet, en opraktisk och
vimsig schweizisk dam som hela sitt liv arbetat
för fredssaken och som nu handlat i ett anfall
av idealistisk exaltation utan att närmare
reflektera över följderna. På hotellet råkar hon
madame Aloysia D’Ohsson, en kosmopolitisk
resebyrådam som hon inviger i sin farliga
hemlighet. Denna madame D’Ohsson råkar sedan
en tid tillbaka vara föremål för en regelrätt
cour från den ene av de två tyska löjtnanterna
som kommo att först få hand om utredningen
av attentatet. (Världen måste ju med
nödvändighet te sig liten i en dramatiskt tillspetsad
roman och man vill inte förebrå författarinnan
att hon inte i trovärdighetens intresse lagt upp
sin skildring på Upton Sinclairsk bredd.)
Därmed är intrigens förutsättningar klara. På de
följande fyra dagarna utveckla sig händelserna
snabbt, de kräva ännu ett liv, förändra många
andras i grund och slungar madame D’Ohsson
ut mot en okänd framtid bort från en
ofullgången kärlekshistoria. Det vore orätt mot fru
Stiernstedt, som byggt en förstklassig thriller
kring den psykologiska situationen, att avslöja
mer av handlingen.
Här finns alltså stoff till en politisk roman,
och en sådan är ju också "Attentat i Paris",
men inte så tendentiös som man kunde ha
väntat. Den är snarast en psykologisk roman
där författarinnans demokratiska patos och
indignation mot våldsmentaliteten inte fått
göra sig så starkt gällande att den förvridit
proportionerna till det hatfulla. Den
amerikanska publik som klandrat Steinbeck för att
han i "Månen har gått ned" framställt några
av invasionsarméns representanter i alltför
mänsklig dager skulle ha anledning att rynka
på näsan åt fru Stiernstedts roman. Där
uppställs nämligen i kontrast mot den fanatiske,
av nyordningens evangelium besatte,
obeskrivligt vidrige löjtnant Jodl madame D’Ohssons
beundrare löjtnant Bredow, vilken är en
verklig gentleman, inte mindre tysk i sin ivriga,
litet klunsiga chevalereskhet, sin fallenhet för
att romantisera och sin familjekänsla, en
själsfrände till Hans Castorp eller kusinen Mikael
i "Der Zauberberg" och med samma
högborgerliga hamburgerbakgrund som de. Det måste
också betecknas som djärvt okonventionellt att
låta hjältinnan förälska sig i något ur
parisarens synpunkt så förhatligt som en
ockupationsofficer och att låta attentatorn framstå inte som
en hjältinna utan som en halvt löjlig
välgörenhets- och kvinnosakskvinna, alldeles ur stånd
att klara de praktiska konsekvenserna av sitt
brott. Men genom denna minst av allt av
neutralitetsidioti betingade fördomsfria
fördelning av ljus och skugga blir författarinnans
ställningstagande desto mera verkningsfullt
och övertygande. Den kosmopolitiska madame
D’Ohsson — född i Kina, dansk far, rysk mor,
amerikansk styvfar, gift en gång med en
österrikare, en gång med en turk, globetrotter,
resebyråkvinna — har levat med mottot "Jorden
runt är mitt hem" och varit en sannskyldig
inkarnation av internationalismens idé, beredd
att igenkänna och anamma det bästa var hon
än anträffat det. Men genom dessa dagars
händelser blir hon medveten att det bästa inte
är gott nog i tider som dessa. Hon refuserar
den hygglige Bredow, en så god representant
för manliga dygder man kan finna, därför att
hon kommer till insikt att det nu gäller ett
jorden runtspel om frihet och värdighet där
det är nödvändigt att ta parti utan
privatpersonliga hänsyn. Hon är på den ena sidan, han
har råkat komma på den andra, och i själva
ägandets minut känner han den oöverstigliga
gränsen mellan dem. Och Marika Stiernstedt
övertygar en helt om att detta klara, kalla,
för-nuftsmässiga partitagande har mera
motståndskraft i sig än en än så ursinnig fanatism.
Madame D’Ohsson kan kanske i vissa fall
synas en smula too good to be true, men i
gengäld har boken alldeles överdådigt levande och
720
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
