Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 9. November 1942 - Bokrecensioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BOKRECENSIONER
lustiga bifigurer. Löjtnant Jodl blir rent fysiskt
påtaglig, ett porträtt inspirerat av hat men
tecknat utan en darrning på handen. Det
blandade sällskapet på hotellet med sina patetiska
relikter av den tsaristiska aristokratien, sitt
trygga värdfolk och sin polske flykting blir
till en miniatyrbild av Hotell Europa 1942.
En figur som man beklagar att man inte får
se mera av är Aloysias kamrat på resebyrån,
den charmfulle Vittorio Mavrokordato, bakom
vilket exotiska namn döljer sig en engelsman
av typen Leslie Howard.
Alltefter det verkningarna av attentatet sprida
sig i vidare ringar ökar romanen i spänning.
Det finns några förhörsscener som i all sin
måttfulla regi äro rent olidligt pressande.
Jämsides med den yttre spänningen intensifieras
den moraliska konflikten. Madame D’Ohsson
kan inte ånge den skyldiga som anförtrott sig
åt henne, men hon vet att tjugufem oskyldiga
skola avrättas om inte brottslingen ertappas
inom en vecka och att var och en som håller
inne med upplysningar som kunna leda därhän
gjort sig skyldig till dödsstraff. Det är en
konflikt så fantastisk att den för blott några år
sedan skulle ha betraktats som ett alldeles
orealistisk psykologiskt räkneexempel men som
nu är verklighet för tusentals människor varje
dag. Enbart det sätt på vilket författarinnan
borrat sig in i detta problem gör boken till en
fascinerande och uppbygglig läsning. Den kan
inte nog rekommenderas. Georg Svensson
Av kärnvirke
MOA MARTINSON: Armén vid horisonten.
Tiden 1942. 8:50.
Moa Martinson har aldrig haft lång väg till
sig själv, till det egna ödet och dess rottrådar
och förgreningar i släkten. Hennes nya bok
har memoarens direkta, obeslöjade karaktär:
hon berättar där på sitt egenartat friska,
robusta och osminkade sätt sina personliga
minnen. De rymmas alltså under titeln "Armén
vid horisonten", och denna titel har sin giltiga
förklaring. På mödernet härstammar
författarinnan från en släkt, som kunnat räkna
många indelta soldater bland sina medlemmar;
och om hennes relationer till svensk krigsmakt
handlar mycket i denna bok.
Berättelsen tar sin början med en
novemberdag 1890, då hennes morfar knekten i
paraduniform beger sig till prästen för att få
dotterdottern, född av ogift moder men med
segerhuva, i laga ordning döpt och införd i
kyrkobok. Sedan får läsaren följa berätterskans
mestadels bistra och prövande öden genom fem
decennier, och det hela formar sig till ett
levande panorama över svensk fattigvardag
under fredliga och strävsamma år och i hård
kristid. Intensivt är mycket i denna krönika,
men kanske i synnerhet skildringen av svensk
fattigdom under det första världskrigets år,
då landstormsmännen, nödtorftigt utrustade,
hålla vakt i de svenska skären och skogarna,
medan utsläpade arbetarhustrur på knappa
ransoner sammanbitet söka uppehålla livet, sitt
eget och de sinas, och gulascheriet frodas
livligt och ogenerat.
Det är ett hårt och obarkat stycke liv, och
berätterskan framställer det utan något
förgyllande skimmer. Snarare kanske hon
understundom breder på alltför svarta färger:
alldeles fri från rancune är ju skildringen
knappast. Ändå är denna bok om fattigdom, om
ensam bildningskamp, om trånga
förhållanden och individuella olyckor en i det hela
befriande och stärkande bok: dess luft är ren
ooh inte tung att andas, trots allt. Ty det
mänskliga liv, som där får sin belysning, är
präglat av envis uthållighet och oförfärat mod
mitt i olyckor ooh grått slit. Vad berätterskan
har att förtälja om livet i en svensk backstuga
med många barnungar ooh en slarver till karl
är levande liv av vadmalsgrå färg, slitstarkt
liv av seg tåga. Man glömmer inte dessa sidor.
Moa Martinsons hat till förtryck och krig
är så starkt att det hettar och stinger. Efter
den tyngsta förlust — två av hennes barn
mötte en dag döden i en vak -— kan hon
likväl stå upprätt; det är nästan outhärdligt att
i tanken meduppleva en så ohygglig tragedi;
men ändå efterlämnar läsningen av den enkla,
korthuggna berättelsen en känsla av stolthet
över det rika och hårda livets segrande art.
Och de reflexioner författarinnan tillfogar i
samband med den nakna och skakande
berättelsen bita sig fast i minnet: "Kriget är döden.
Krigets halva mening är döden. Men döden är
rovgirig i fred som i krig. Jag har alltid haft
krig. Och nu hade mitt krig slutat med döden.
S BLM 1942 IX
721
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
