Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 9. November 1942 - Bokrecensioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BOKRECENSIONER
Många millioner har alltid krig mot nöd och
död varje dag. Det är därför de kan härda ut,
då det maskinella kriget kommer. Jordens
anonyma massor är vana vid krig och lidanden,
det kommer inte över dem så oförberett som
över andra. Som skroderar väldeliga, då
krigshärarna tornar upp sig vid horisonten."
Mängder av storvulen och ädel så kallad
beredskapslitteratur ger man utan vidare på
båten inför sådana ord av naken sanning. Och
de förekomma ofta i denna egensinniga,
hämningslösa men av personlig äkthet präglade
minnesbok av en begåvad och ursprunglig
kvinna. Johannes Edfelt
Den onda drömmen
IRJA BROWALLIUS: Ringar på vattnet.
Bonniers 1942. 9: 50.
Flaubert påstod en gång i hastigt mod, att
diktaren inte fick lov att "skriva med hjärtat";
det ser ut som om Irja Browallius hade lyssnat
till den lärdomen. "Ringar på vattnet", hennes
senaste roman, börjar med att berätta om en
stins, som står på sitt kontor och dricker
konjak i vinterkylan. Det ligger en anstrykning
av "Madame Bovary" över skildringen. Bilden
är sann och klar i varje enskildhet; stämningen
är genomandad av ödslighet. Men läsaren kan
inte låta bli att fråga: varför just denne stins?
vad har vi med honom att göra? och vad bryr
sig författarinnan om honom?
Det är klart att detta är både en styrka och
en svaghet. Människorna lever sitt eget liv,
tingen har sin egen plats — de stiger direkt
fram ur verkligheten och tycks inte skapade
av författarinnans känsla och vilja. På det
sättet är Irja Browallius en betydande
realistisk konstnär. Men det kan inte hjälpas, att
hon ibland för tanken till en, som sitter vid
fönstret och har tråkigt och förströr sig med
att se på de förbigående, innan de går ut ur
synkretsen.
"Ringar på vattnet" ger nu en vink om att
det ligger något annat på botten av Irja
Browallius’ konst. Stinsen försvinner mycket
riktigt för att aldrig mera dyka upp, men
dessförinnan har han gjort sin tjänst i
sammanhanget, och det är en ung lärarinnas möte med
landsbygden. Detta är fyllt av skräck och väm-
jelse. Motsatsen mellan den förfinade boklärda
och bondefolket, med dess jordbundna,
småskurna väsen, dess brist på lyftning och högre
strävan, kan inte övervinnas. Skildringen ger
en isande känsla av hur fåfänglig all bildning
kan synas vara, så länge de många inte kan
tillägna sig den och inte vill ha med den att
göra.
Lärarinnan från staden och tråkigheten på
landsbygden — det är inget nytt ämne, och
det har blivit behandlat rätt mycket under de
senaste åren. Men det intresserar i alla fall,
när Irja Browallius tar upp det, därför att hon
är en betydande konstnär och därför att det
har samband just med hennes konstnärliga
gestaltning. Det ligger rädsla bakom hennes
egendomligt kalla människouppfattning. De
kommer emot henne, dessa skepnader, och
bränner sig in på näthinnan — så som
upplevelserna i en ond dröm. Den liknelsen
förekommer också här och där: hjältinnan känner
tillvaron så overklig och drömlik. Landskapet
är mest en fjärran bakgrund till handlingen;
ibland är det stelt stiliserat med "en underlig,
blåblek, stilla dager" över sig. Och som i en
drömmens vrångbild jämföres byn med ett
negersamhälle, där infödingarnas gemenskap
suger upp de vita, som har förirrat sig åt det
hållet. Det ges inga geografiska upplysningar,
men av vildarnas dialekt (som för en
stads-närking verkar naturtrogen) förlägges
berättelsen till Närke. Jag tvivlar på att landsdelen
har att uppvisa någon plats, som är så oberörd
av andlig odling som detta Risbålet. Men det
är drömmens överdrift, det starka uttrycket för
en plågad känsla.
Med den förutsättningen lönar det sig inte
mycket att klaga över bristande trohet mot
verkliga förhållanden. Det är en svaghet,
att boken ger egendomliga föreställningar om
självmordsfrekvensen bland folkskollärare på
landsbygden. Men det är ett större fel, att
handlingen saknar ursprunglighet.
Bondeberättelsens stående inslag, släktfejder och
rättegångar, har inte undgåtts här — lika litet som
i de norska landsmålsromanerna. Och från
lärarinneromanerna (Harry Blombergs "Hon
hette Eva" och Ester Lindins "Tänk, om jag
gifter mig med prästen!") känns igen mötet
med rangliga skolhus och barn i illaluktande
kläder, ett par erotiska frestelser (däribland
722
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
