Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 9. November 1942 - Bokrecensioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BOKRECENSIONER
åldrarna, av den sammanstörtande kulturen."
Antingen, säger de sig, är det frågan om
alltings undergång eller också är det början till
något nytt. Men de tror på det annalkande
kaos, ser världen besatt av undergångsdriften,
dödsfascinationen. De känner sig som de sista
människorna, de gränslöst desperata. De söker
extas och glömska i ruset, söker gemenskap
med hjälp av primitiva riter: skär sig i bröstet
med en rakkniv. Men man studsar till när man
mitt i framställningen blir påmind om att
ingen av dessa män är mycket mer än
tjugufem år! Man bör kanske inte ta dem helt på
allvar, kanske dramatiserar de sin
förintelsedrift åtskilligt? Författarens smak för
undergångsstämningar, blodig självtortyr och
bedövande orgier är dock otvetydig, och om
dessa drag inte visar sig vara ungdomligt
övergående kan de bli synnerligen otrevliga.
Det bästa i Nissers bok är enligt min mening
inte de stort tilltagna scenerna av orgiastisk,
sadistisk eller mystisk art. Dessa är födda ur
en inflammerad fantasi, som dock inte
nödvändigtvis behöver vara en diktares. Den
intensitet författaren därvid utvecklar är
förbluffande men kanske något artificiell och av
konstnärligt tvivelaktigt slag. Det bästa är en
rad naturstämningar, några människoporträtt
i andra planet, beskrivningar av miljöer och
mindre sensationella sinnestillstånd. Romanens
undergångsromantiska excesser kan man efter
behag indigneras över eller rycka på axlarna
åt: kvar står intrycket av en jäsande, orolig,
särpräglad författarbegåvning.
Artur Lundkvist
Gustav Sandgrens nya bok
GUSTAV SANDGREN: Maria. Bonniers 1942.
6:50.
Film- ooh veckotidningsromantiken har redan
hunnit bli en klassisk utgångspunkt för
utvecklingshistorier av ett visst slag. Man utväljer
en människa vars världsbild präglats av den
drömbildande nöjesindustrien och man låter
henne sedan småningom vakna upp till livets
verklighet och ingå i en högre livsform.
Gustav Sandgren har tagit sig an ett
filmbitet hembiträde, Maria. Med hjälp av några
raska och mycket sandgrenskt-krumeluriska
manliga vänner får hon en filmroll och hålls
för ett "löfte". Men när hon väl nått målet för
sina drömmar har de inte längre något värde
för henne. Hon upplever kärleken och den ger
henne en klarare syn. Det ena livssurrogatet
efter det andra uppenbarar sin verkliga natur
för henne och hon blir en äkta och levande
människa, som vill se tillvaron sådan den
verkligen är, inte genom filmens billiga
drömglasögon.
Sandgren har arbetat med mycken kärlek
och med ganska stor säkerhet. Han begagnar
sig av en del naiva stildrag som passar
förträffligt för de gränsmarker mellan nykter
realism och fantastisk saga, där han trivs så
bra och aldrig tappar balansen. Ämnet hade
dock fordrat grundligare studier, hårdare tag
och framför allt mera tid. Det är den gamla
visan om vårt åtminstone för författarna
fattiga land. De tvingas för sitt uppehälles skull
till minst en bok om året. Marias utveckling
bjuder på många dunkla, ouppklarade punkter
och brytningen i hennes själ mellan
veckotidningsdrömmarna och verkligheten är ofta
valhänt tecknad. När hon tillsammans med sin
älskade söker döden under våldsamt
dramatiska former vet man inte om detta betyder
ett återfall i filmromantiken eller om
författaren menar att hon genom denna handling
tar det sista, avgörande steget ut ur sin
förljugenhet. Inte heller fattar man tragiken i
hennes kärlek, som till stor del är uppbyggd
på omöjligheten för en filmflicka att gifta sig
med en lastbilschaufför.
Det människoblivandets problem som
Sandgren givit sig i kast med har han ej kunnat
behandla på ett för honom själv fullt värdigt
sätt. Men i en rad detaljer i romanen visar
han sig från sina allra bästa sidor. Han är ju
en utmärkt författare, ambitiösare än de allra
flesta. Marias kärlekshistoria är skildrad med
ömhet och grace, och några scener där
sommarnatten, skogen, havet, stjärnorna och två
unga människors heta kärlek bildar de väl
samstämda grundtonerna kan med allt skäl
betecknas som mästerliga. Kanske är Sandgren
alltför mycket poet för att med nödvändig
följdriktighet orka genomföra en
karaktärsutveckling av det slag Maria genomgår? Eller är det
bara tid som fattats honom?
Olof Lagercrantz
725
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
